söndag 19 september 2010

Spelets tomma tid

I sin essäsamling Ärret efter drömmen skriver Horace Engdahl en råstark mening om dansens villkor: "Dansaren är inte bara den som gör rörelserna, utan den som lånar ut sin dödlighet till spelets tomma tid." Den tanken kommer tillbaka till mig gång på gång under dubbelföreställningen Einstein and The Guesthouse på Göteborgsoperan igår kväll. I Rui Hortas uppsättning av Einstein's Dreams är det konflikten mellan mätpar klocktid och inre upplevda, extatiska tidssekvenser som sätts fram med explosivt utspel. Men också det fysiska rummets begränsningar exponeras med den kvadratiska dansmattan mitt på scenen. Mattan patrulleras, mäts och tidsätts av en dansare, Hlin Hjalmarsdottir, som inledningsvis kontrollerar på både tid och rum, genom ständiga stegningar och rapporter om dess yttre mått. Spelets tomma tid ger hon de formella gränserna med en tickande metronom, som anslår takten för dansen, genom angivelser i digital tid samtidigt som hon förflyttar sig i sidled längs mattan och de olika uppmätningarna som plikttroget återrapporteras till publiken via mikrofonen.
Men denna tids- och rumskontrollant buas ut av de övriga dansarna som själva fyller tidens tomhet med kött och blod, men som också på så vis lånar ut sin egen dödlighet. Det är scenkonst på ontologisk nivå, där det handlar om grundproblemet om den rena existensen, om att vara eller inte vara, om liv eller död. Det är kraftfullt och kompromisslöst. Det är vackert. Och det får mig att tänka att dans, när den är som bäst, kanske är den konstform som tydligast kan gestalta denna tillvarons grundfråga, just för att rörelsens inre tid är så flyktig att den försvinner innan den dör.