Samtidskonst i historiskt perspektiv

På Göteborgs konstmuseum pågår just nu en mycket intressant retrospektiv utställning om nyligen samtida konst. Den heter Omskakad spelplan. Konsten i Göteborg under 1980- och 1990-talet. Den sluter med stor precision an till den debatt om samtidskonsten som pågått den senaste tiden och både öppnar och sluter en del perspektiv.
På många vis problematiseras just vad som är samtidskonst. Å ena sidan känns en del verk, eller åtminstone de sammanhang de tillkommit i, historiska på många vis. Å andra sidan är många av konstnärerna aktiva idag och deltar i debatten om samtidskonsten i detta nu. Hur långt tillbaka i tiden är samtidskonst samtida?
Några av dessa och närliggande frågor ställs och besvaras i ett nytt, starkt nummer av Skiascope, den skriftserie som ges ut av Göteborgs konstmuseum och produceras av forskningsenhetens Jeff Werner och Kristoffer Arvidsson. I de olika mycket intressanta bidragen fokuseras på konstscenen i Göteborg, som kännetecknas av svaga institutioner och stark underground, något som gäller i hög utsträckning även idag. Valands oomtvistliga och stora betydelse skärskådas och i sitt förord anknyter Isabella Nilsson till punkens överspillning från London till Göteborg runt 1980. Vi var nog ganska många som mötte den i London bara ett par år tidigare. Detta var tider då man fortfarande var tvungen att spela in vinylskivor på kassettdäck och internet inte sett dagens ljus. Jag tror att den alternativa musikscenen i Göteborg från den här tiden lade grunden till Göteborg som evenemangsstad inom musiken. Det skapade ett sug efter musikupplevelser och ett klubbliv som blomstrat sedan dess. Själv jobbade jag som bartender på Restaurang Åtta Glas under den helg när Rolling Stones spelade för första gången på Ullevi 1982. Staden var inte förberedd på den publikinvasion som det ledde till, inte heller vi, som hade femtio meter kö till restaurangen en timme innan vi öppnade både på lördag och söndag. Maten tog slut på Gunnars på Avenyn, folk satt vid vägkanten och åt marmelad med bara händerna ur burkarna. Andra sov i sovsäck i Allén. Jag minns det väl, för jag gick hem från jobbet till min dåvarande lägenhet vid Järntorget i gryningen såg jag folk sova överallt. Idag leder ett par fullsatta Ullevi-konserter möjligen till lite trängsel vid Drottningtorget. Någonting har hänt.
Den största vinsten i Skiascope 3 är att flera av texterna problematiserar den mycket elitistiska och felaktiga historieskrivningen om hur postmodernismen kom till Sverige. På sedvanligt maskulint hjältemanér har denna strömkantring reducerats till en stockholmsk historiehändelse, jämförbar med Stockholms blodbad eller kronprinsessans bröllop. De stora männen i denna diskurs var DNs dåvarande konstkritiker Lars O Ericsson och Lars Nittve, som gjorde karriär på att presentera utländsk teoribildning inom konsten 1987.
Anledningen till att Sverige var en konst-teoretisk bananrepublik går ganska långt tillbaka i tiden. De svenska romantikerna hade nära kontakt med sina internationella motsvarigheter i Tyskland och England. Tomas Thorild var professor i Greifswald. Under artonhundratalets andra hälft var hegeliansimen stark inom den svenska estetiska forskningen. Men sedan kom den omåttligt inflytelserike professorn i litteraturhistoria Henrik Schück, som mot slutet av sin bana nöjt skrockade om att det han kände sig mest stolt över i sin livsgärning var att ha utrotat den fördärvliga hegelianismen vid de svenska universiteten. Istället ledde han utvecklingen mot en stark satsning på empirisk och positivistisk forskning inom humanioran. Andra följde efter och rationalism och positivism kom att prägla de svenska universiteten och konstdiskursen ända in på 1970-talet. Men då hände något. Kurt Aspelin introducerade marxistisk och kontinental teoribildning i t.ex. boken Textens dimensioner från 1975. Redan då nämner han marxister som Theodor Adorno, Frederic Jameson och Georg Lukacs, semiotiker som Michail Bachtin, Roland Barthes och Julia Kristeva, hermeneutiker som Erich Auerbach, Hans-Georg Gadamer och Hans Robert Jauss (Jag vet, även här manlig slagsida, de feministiska teoretikerna kom några år senare). Kurt Aspelin var en av inspiratörerna till Arne Melberg och gruppen kring tidskriften Kris som betydde mer för introduktionen av kontinentaleuropeiskt tänkande i Sverige på åttiotalet än någon annan.
I Skiascope 3 kan man läsa om hur konstnärerna i Göteborg arbetade med ett postmodernistiskt formspråk och innehåll långt innan en vattenkammad Lars Nittve i kostym skulle frälsa en redan insatt, men avvisande publik på Konstepedemien. Håkan Nilsson antyder att postmodernismen kom till Stockholm när Lotta Antonsson och Annika von Hausswolff flyttade dit, men det är nog en alltför göteborgsk läsning av stockholmaren Nilsson. Däremot skriver Kristoffer Arvidsson att postmodernismen inte skapade någon stor debatt i Göteborg 1987 och "skälet var huvudsakligen att postmodernismen tagit gestalt både på undergroundscenen och i måleriet under tidigt 1980-tal" Det viktigaste skälet till att det nyexpressionistiska måleriet på Valand i början av 80-talet och de mer "utstuderat postmoderna mediehybriderna" aldrig nådde en offentlighet i Göteborg var avsaknaden av skribenter som kunde lyfta fram det som skedde. Men kanske också avsaknaden av forum för att publicera sådana texter, de många och livaktiga tidskrifterna i Göteborg till trots. Och tidskriftsboomen i Göteborg startade kanske något senare, Ord & Bild och Paletten till trots.
Jag tror att vi har ett liknande problem idag. Ett av problemen för konsten i Göteborg är bristen på kommersiellt starka gallerier, som också leder till starkare konstbevakning. Den sparsamma konstkritiken som finns i dagspressen är numera inte bara ett göteborgskt problem. Ännu har vi knappast sett konsekvenserna för konstbevakningen av de hårda besparingarna på DN, SvD och kvällstidningarna. Att en introduktion av nya konstformer med därtill hörande historieskrivning som i fallet postmodernismen skulle kunna äga rum på DNs kultursidor förefaller mera osannolikt idag än någonsin tidigare. Att föreslå att lägga ned konsthallar, ens temporärt, är inte heller konstruktivt i den meningen. Frågan är, som så ofta: Vad bör göras?