Ett hus av sten

Stenen av Marius von Mayenburg på Nya Studion är tysk nittonhundratalshistoria kondenserad till en dryg timmes stor teater. Här berättas hur tvångsförsäljning av judisk egendom i form av ett hus i Dresden omvandlas till expropriering av kåken när ägaren flydde till Väst, för att återvända och kräva tillbaka fastigheten efter murens fall. Då var den överordnade principen "Rückgabe vor Entschädigung", dvs återlämnande av egendom framför skadestånd. Många var de DDR-tyskar som tvingades bort från de hus och lägenheter de bebott i 40 år, när exil-tyskar återvände från Väst och villa ha det som var deras.
Men huset är som bekant också en psykoanalytisk metafor för människan, och i den aktuella uppsättningen sätter ensemblen nästan expressionistiskt fram de undermedvetna livslögnsprocesser som stegvis avtäcker allt större avgrunder av mänskligt förfall under politiskt förtryck. Rädde sig den som kan.
Jag minns inte när jag såg en så spelsäker premiär senast. Det är en ganska lågmält resonerande föreställning, där varje replik sitter som gjuten. Det är en seger för hela ensemblen, som inte lämnar scenen under hela stycket, och som skickligt gestaltar de tvära kasten i de skiftande tisdperspektiven. Även scenografin har en lätt ny-expressionistisk anstrykning, med splittrade, kapade fotografier av människor som levde i en civilisationens skymningsljus innan det slutliga bombanfallet jämnade Dresden med marken i krigets slutskede 1945. Ljudkulissen av röster som talar i munnen på varandra är tidens tungomålstalande, när värden vittrar och sanningen är krigets första offer. Det första skottet är stenen, som kastas in genom fönstret, rakt in i huset. Den kastas mot den judiska familj som inte längre bor kvar där, och sparas av den nya ägaren som en ikon för missförståndet, och som i själva verket är ett förebud för den hämnd som aldrig äger rum.
Marius von Mayenburg har skrivit en ovanligt sinnrik text med många bottnar. På Nya Studion är tonträffen autentisk och befriande frimodig. Missa den inte.