Eftertankar kring debatten om konsten

Eftersom jag själv deltog i debatten på Valand i tisdags vill jag inte recensera den, men jag håller med Gustav som kommenterar mitt senaste inlägg att argument måste bemötas, inte bara leda till intet förpliktigande "kämpa-på-paroller". Just nu är jag dock lite osäker på vilka argument jag bör bemöta. På debatten försökte jag förklara hur jag tänkte när jag förberedde ett förslag om en tillfällig sammanslagning av Göteborgs konstmuseum och konsthallen. Tanken var att även Göteborgs konstmuseum har intresse av och kompetens för att arbeta med samtidskonsten, om jag inte missminner mig ställde t.ex. Annika von Hausswolff ut i Stenasalen för något år sedan. Med den tillkommande kompetensen från personalen på konsthallen skulle det bli en förstärkning för museet och en möjlighet att arbeta mera även med samtidskonst och bryta den mot den äldre konsthistoriska traditionen som museet förvaltar. Detta görs redan idag med framgång på Göteborgs konstmuseum och på andra håll i världen. Som påpekades under debatten var ju även den idag historiska konsten samtidskonst en gång i tiden.
Men eftersom den här frågan nu är helt avklarad och kulturnämnden tydligt markerat att en sådan lösning inte är tänkbar, vet jag inte riktigt vad jag ytterligare bör förklara kring detta stendöda förslag?
Frågan kring balansen mellan konstliv och evenemangskultur har jag tagit ställning till i ett tidigare blogginlägg. Jag ser ingen motsättning där. De städer som vi i förvaltningens ledningsgrupp för närvarande försöker lära oss mest av inom konst- och kulturområdet är London och Berlin. I Storbritannien finns det sedan något decennium en uttalad politik som bygger på utvecklingen av kreativa industrier där samtidskonst och kulturens olika uttrycksformer är motorn, just för att de växer fram på konstens villkor. Den som vill veta mer om detta kan med fördel läsa David Karlsson ytterst intressanta bok En kulturutredning.pengar, konst och politik, nyligen utgiven av Glänta.
I Berlin gjordes för några år sedan en utredning som hette Kulturwirtschaft, (ung. Kulturindustri), som pekar på vikten av att Berlin utvecklas som konststad av krassa ekonomiska skäl. I Sverige, också bland folkhems-puritanska konstnärer, verkar det finnas en stark tro på att det offentliga av alldeles egen kraft ska kunna bära både infrastruktur och försörja konstlivet med nödvändiga medel. Den tiden verkar tyvärr vara förbi, om den någonsin funnits. Det som bekymrar mig är snarare att konst och kultur aldrig kommer ifråga när det gäller fördelning av medel som kommer in till staten via lotterispel och TV-insamlingar av olika slag.
För någon vecka sedan besökte jag London occh bl.a. vår samarbetspartner Museum of London, som öppnade den nya basutställningen The London Galleries om stadens historia. Den kostade 230 miljoner kronor och den brittiska lotterifonden stod för ungefär 200 av dessa. Resten betalades av andra sponsorer och en liten del av staden.
Under debatten i tisdags nämndes också framgångarna för Tate Modern, som istället för planerade 2 miljoner besökare om året nu har 5 miljoner. Var och en som besökt Tate Modern förstår säkert varför. Men jag kan tycka, och det verkar vara en uppfattning som också sprider sig i konstkretsar i London, att det är problematiskt att det är BP, British Petroleum, som är huvudsponsor med ca 80% av budgeten av museet.
Kontentan av denna utvikning är egentligen denna. Vi måste hitta arbetsformer där den konstnärliga kreativiteten och friheten värderas som den oförutsägabara och nödvändiga kraft i samhällsutvecklingen den är. Och att en samverkan över alla gränser både inom konsten och evenemangsutvecklingen är absolut nödvändig om inte hela Sveriges kulturliv ska regrediera till en aktivitetsbas för Melodifestivalen.
På senare tid har GPs kulturchef Gabriel Byström, lite oväntat, seglat upp som samtidskonstens främsta försvarare. Det är glädjande, men väcker också en del frågor. Den kommersialisering som Byström kritiserar i stadsutvecklingen är ibland tyvärr alltför lätt att identifiera även på GPs kultursida. Förra helgen, när konsthallsdebatten rasade som mest, toppade GP kultur webben med det sofistikerade rävspelet kring utröstningen av Anna Bergendahl i kvalet till just Melodifestivalen.
Så det skulle vara bra om fördelningen av ansvaret för en eventuell kommersialisering kunde granskas lika kritiskt som varje ögonblick i kulturförvaltningens arbetsprocesser. Jag har aldrig kandiderat till Big Brother, men kan konstatera att det känns som om jag ändå är med där, på ett oväntat vis.
För att slutligen återkomma till Gustavs uppmaning att svara på frågor. Jag fick en fråga i tisdags, efter debatten, om varför man måste ha en registrerad enskild firma (juridisk person)för att kunna söka projektstöd hos kulturnämnden. Det beror på att kulturförvaltningen annars måste betala sociala avgifter på beloppen som fördelas, och det skulle i så fall leda till en halvering av potten som är avsatt till stöd. Då skulle färre konstnärer kunna få stöd och självfallet även andra projekt. Särskilda regler finns kring utställningsstöd, som bedöms som stöd till ren marknadsföring.

Hur går vi vidare? Som jag sade i tisdags ser jag inte den debatten som en slutpunkt, utan som en startpunkt i frågan om samtidskonsten i Göteborg. Konstnärliga fakulteten svarade positivt på min invit att göra ett framtidsseminarium eller verkstad kring frågan och även på min öppning att rent konkret utveckla samarbetet kring konsthallen. Jag väntar nu med intresse på hur fakultetens ledningsgrupp ser på denna invit och hoppas att vi ganska snart och gemensamt kan presentera nästa steg. Min förhoppning är att vi tillsammans kan bygga något som skulle kunna fungera som en sorts Konstplattform Göteborg, där vi kan samarbeta över olika institutions- och organisationsgränser för att utveckla konsten och samtidskonsten i Göteborg och medverka till att det blir en viktig faktor i de framtida stadsutvecklingsprojekten, på många olika vis.