Mästersångarna i Göteborg

För första gången sedan 1930 har Richard Wagners komiska opera Mästersångarna i Nürnberg
satts upp i Göteborg. Det har varit värt att vänta på. De magnifika slutscenerna är nog det mest kraftfulla jag upplevt på Göteborgsoperans scen, och de byggs upp under flera timmars sångtävlande om den unga Evas (Sara Andersson) hand.
En av Wagners lärjungar, sedemera vän och slutligen fiende var filosofen Friedrich Nietzsche, som fem år efter Wagners död 1888, gjorde upp med sin egen wagnerianism. Det är, som alltid med Nietzsche, uppfriskande läsning. Nietzsche ställer Wagner mot sin nya stjärna Bizet, till förmån för den senare. Nu är det så lyckosamt att det är möjligt att se en moderniserad Bizet på Backa teater med Carmen och Wagner på operan. Det är bara att välja och motläsa Nietzsche.
Nietzsche anser att Wagners största betydelse är att han banat väg för skådespelarens intåg i musiken, och att detta lett till en manlig Wagnerkult som är mer filosofisk än musikalisk. Han skriver:
"Det är inte med musiken som Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med 'idén' - det är det gåtfulla i hans konst, dess kurragömmalek bland hundra symboler, idealets polykromi, som lockar och drar dessa ynglingar till Wagner; det är Wagners geniala förmåga till molnbildning, hans vida fång, hans djärva språng och fria gång i det blå, hans uppdykande överallt och ingenstans, just detsamma varmed Hegel lockade och bedrog!"
Tyskare kan det inte bli; Hegel, Wagner och Nietzsche. Och det är framförallt den tyska konsten som lyfts fram i slutscenens hyllningskör på bekostnad av tyskheten och nationalismen. Det var pompösa tolkningar av det slaget som gjorde "Mästersångarna" till ett av nazisternas mest populära verk. Referensen till Nürnberg hade säkert avgörande betydelse, eftersom staden utnämnts till "Reichshauptstadt" - rikshuvudstad för det tusenåriga riket, vilket efter kriget också föranledde de allierade att lägga krigsförbrytarrättegångarna där. För mig betyder Nürnberg också något helt annat, och det är mina minnen från de fyra åren jag bodde utanför stan och besökte den väldigt ofta. Det gör att jag ler igenkännande åt interiören i Katarinakyrkan i första scenen, ölborden från ölträdgårdarna i slutscenen och referenserna till en av huvudpersonerna Hans Sachs (Anders Lorentzson) som får bli en symbol för hela det tyska skråväsendet och hantverkstraditionen, en tradition som fortfarande är stark i Nürberg och Franken, den norra delen av Bayern. Att bli en mästersångare är ju inget annat än att avlägga ett mästarprov för att få en högre social status. Och det är det som krävs för att vinna den vackra Evas hand, om hon samtycker förstås, vilket kan anses vara progressivt i detta mansdominerade samhälle, som för övrigt avspeglar sig på scenen med dess wagnerska ynglingar och män, hela 15 till antalet, mot två kvinnor.
Men i den magnifika avslutningen är det som sagt inte så mycket den manschauvinistiska tyska nationalismen som står i centrum, utan just den tyska konsten. I Göteborgsoperans nytolkning är det musiken som triumferar över idéerna. Och det är gott så.