Varats olidliga lätthet

Cecilia Brandts måleri är för mig ett sökande efter varats olidliga lätthet. Efter visningen på Galleri PS i Göteborg och på Galleri Rostrum i Malmö (avslutas nu på söndag) har jag läst om Håkan Wettres inkännande text i utställningskatalogen och fastnar särskilt för formuleringen:
"Om fotografierna är ögonblick, tillfälligheter, är målningarna tidsavlagringar, långsamma andetag som frammanar tystnad och stillhet." Det är just det där med tidsavlagringarna som intresserar mig särskilt. Det finns en analogi här, mellan Brandts tidsavlagringar, de skiktade färglagren som i olika plan vittnar om bildens idémässiga framväxt och den litteraturvetenskapliga fikospråkstermen palimpsest, som gestaltar just detta. Texter som läggs i skikt ovanpå varandra medvetet för att skapa ett djup i konstverket. Läsaren/åskådaren/tidsresenären återknyter, associerar, hämtar upp kunskaper ur den egna minnesbanken och låter sig ledas av konstnären i en särskild riktning, men blir samtidigt medskapande på ett sätt som bygger helt och hållet på de egna förkunskaperna. Detta blir särskilt tydligt i bilder som Snow, Heat wave, Glow, Light och Air vilka i sin avskalade minimalism gör djupt intryck på mig. Dt finns något lockande, men samtidigt farligt i de subtilt nyanstunga konstnärliga skapandet. Där en skiftning i tonen blir mer dramatisk än betydligt starkare färgeffekter och motivkretsar. Det påminner mig en del om den sene Pauls Celans poesi, en reduktion som i sin sparsmakade enkelhet utvecklar sin explosivitet.