Apocalypse 1900

Så här under pågående Filmfestival passade jag på att besöka Röhsskas utställning om Vittorio Storaro, den nästan mytiske filmare som stått bakom kameran i klassiker som Sista tangon i Paris, 1900 och Apocalypse now. De två sistnämnda har kanske varit två av fem filmer som verkligen betytt något i mitt liv. 1900 såg jag när jag gick på gymnasiet och Bertoluccis storslagna och episka berättande om Italiens historia skildrade genom två barndomsvänner som korsar varandras vägar gav mig helt nya perspektiv på vänskap, fiendskap och människans utsatthet i politiska system som individen inte råder över, men kanske ändå borde ta någon sorts ansvar för. Apocalypse now såg jag på hösten 1979 när jag gjorde militärtjänstgöring vid Kungliga Västernorrlands regemente och det biobesöket fick den omedelbara konsekvensen att jag lade ned vapnen och inte lossade ett enda skott mer under resten av grundutbildningen.
Och det är först när jag ser utställningen på Röhsska som det går upp för mig att det finns något i det bildmässiga berättandet i de båda filmerna som känns besläktat. De monumentala inställningarna, de enskilda människornas hårdhet och sårbarhet som överexponeras under kameralinsens obevekliga öga. Bakgrunderna som träder fram i fonden och blir förgrund.
Om jag förstår utställningen rätt vill Storaro visa hur vissa konstverk från bl.a. italiensk renässans på något vis överlagrats i filmarens minne och nästan får arketypiska mått. Är det dessa som slår igenom i det filmiska uttrycket? Det intressanta är kanske inte att leta matchande bilder, utan snarare själva processen. Och någonstans känns det som om mina egna upplevelser av de båda filmerna i sin tur blivit en del av min egen uppsättning av importerade bilder som jag burit med mig hittills. Det finns något spännande och inte helt utrett kring den här frågan, tror jag. Hur transporteras mänskliga erfarenheter genom generationerna genom konsten? Kanske är det så banalt att varje tid har sina egna uttryck. Eller också inte?