Hög eller lågkultur?

I helgen trycktes en text på GPs kultursida av Umberto Eco, som diskuterade nödvändigheten att införa ett tredje begrepp i diskussionen om hög- och lågkultur. En sorts mellankultur, som varken är det ena eller andra, utan både och. Jag läser texten som ett redaktionellt inlägg i den pågående debatten om konstens plats i samhället som pågår för fullt i Göteborg.
Jag måste säga att för egen del är dikotomin högkultur-lågkultur helt irrelevant och präglar en föråldrad syn på både konst och kultur. För mig är kultur i vid mening det sätt som människor väljer att organisera sina samhällen, sedvänjor, ritualer och sätt att mötas och umgås. Dit hör förstås också i det moderna samhället kulturella institutioner som bibliotek och kulturhistoriska museer, såväl som det fria kulturlivet.
Ett alldeles särskilt område inom kulturen är den professionella konsten, som oftast kännetecknas av att den är buren av idéer, har hög professionell och konstnärlig kvalitet och är svår att försörja sig på. Idag är det lika lätt att stöta på konstnärlig kvalitet inom områden som enligt Ecos definition skulle kallas lågkultur. Det finns rocklåtar, ståuppkomiker eller graffitimålningar som har betydlig högre konstnärlig kvalitet än vissa enskilda uttryck av traditionell konst, oavsett bakgrunder. Det finns inga fasta gränser och att uppfinna nya kategorier känns - tja - överflödigt. Det finns så mycket mer i gränslandet mellan professionell konst och amatörism, talang och ihärdighet, folk och rackare, kapital och arbete än vad som är möjligt att definiera som högt och lågt. Jag anser att det är det offentligas ansvar att upprätthålla politikområden kring dessa fält, för att säkerställa att det finns möjligheter att leva och verka och för att ta tillvarata den naturliga kreativitet och vilja att skapa som finns i alla samhällen. Därför behövs en medveten kulturpolitik, som skapar ett spelrum för att stimulera de kulturella yttringar som finns både på individuell men också strukturell nivå (institutioner). Utöver kulturpolitiken anser jag att konstområdet också behöver en särskilt avgränsad konstpolitik som skapar förutsättningar för ett levande konstliv och vissa möjligheter för fria konstnärer att försörja sig på sitt arbete.
Kommunfullmäktige antog 1998 ett dokument - Göteborgs kulturpolitiska strategi - som beskriver just relationen mellan kultur- och konstpolitik i Göteborg. Kulturförvaltningen har fått i uppdrag att revidera denna strategi och vi förbereder just nu en kommunikationsplan med berörda och allmänheten. Tanken är att peka ut riktningen för hur Göteborg kan se ut som kulturstad om tio år, bl.a. Uppdraget är också att förankra den reviderade kulturpolitiska strategin så brett som det bara är möjligt och det arbetet beräknas komma igång i höst.
Jag ser den pågående debatten om konstens ställning i Göteborg och konsthallen som ett led i att skapa en ökad förståelse för behovet av en konstpolitik med en tydlig inriktning. Min förhoppning är förstås att så blir fallet.