Jämställdhetens historia

Det som slår mig mest när jag läser Ebba Witt-Brattströms personliga och starka bok Å alla kära SYSTRAR! är främst två saker; dels hur mycket det svenska samhället har förändrats sedan sjuttiotalet, dels vilken enorm impact som feminismen runt Grupp 8 haft på demokratiseringen av Sverige. Därmed också förstås för ökad jämlikhet mellan könen - för att gripa tillbaka på ett begrepp från den tiden. Witt-Brattström är sju år äldre än jag, och mycket av det som författaren beskriver som sina första erfarenheter från sitt vuxna kvinnoliv upplevde jag med barnets och tonåringens ögon. Men jag inser att jag som pojke ändå var förhållandevis närvarande i min samtid, med tanke på hur väl jag känner igen mig.
En författare som då betydde mycket för mig var Lars Gustafsson, och särskilt romansviten Sprickorna i muren, där boken Sigismund var den som gjorde starkast intryck. Gustafsson skriver där om känslan av att han upp till dagen av insikt, varit lika närvarande i sitt liv som gamle kung Sigismund i sin sarkofag i Krakow. I romanen kliver Sigismund ut ur sarkofagen, reser till Stockholm (eller var det Västerås?) och ringer på Gustafssons dörr. Ungefär så känns det när Witt-Brattströms personer talar till mig från det nära, väldigt avlägset förflutna.
Mot slutet skriver hon: "Det finns ett frimurarskap mellan oss veteranfeminister som tiden inte rår på. Plötsligt, på gatan, träffas jag av en blick av samförstånd. Ett speciellt underfundigt leende spricker ut i våra numera rätt rynkiga kvoinnoansikten. Oavsett om jag minns namnet på vederbörande åtta, drabbas jag av en flashback. Simsalabim!"
Få politiska rörelser i svensk modern tid har betytt så mycket för utvecklingen av det svenska samhällets nu för de flesta människor ganska självklara värderingar. Det gäller att kvinnor inte ska behöva välja mellan barn och yrkeskarriär, att det finns allmän förskola, att män (åtminstone i teorin) har ett delat ansvar för ett delat liv och andra rättigheter och skyldigheter.
Att tänka tillbaka på den lika långa historia av hån och nedvärdering av feminismen som samtidigt pågått och pågår - med olika motiv och under olika banér - är lika nedslående. Men det finns inget revanschistiskt eller förbittrat i denna mycket läsvärda bok och tidsdokument. Istället präglas den av en konstruktiv hoppfullhet som bara kan bäras av den som vet att det vi gjorde var rätt, vi fick rätt i sak till slut, och det kanske inte ens spelar så stor roll om alla förstått det. Resultatet räknas.
Count Your blessings!