Senaste tidens läsning; Nina Björk, Liv Strömqvist, Anders Olsson, Johannes Anyuru, Stig Hansén och W G Seebald

Under våren har jag haft turen att läsa ett flertal böcker som verkligen givit mig något.
Nina Björks essä Lyckliga i alla sina dagar känns mer aktuell än någonsin när Almedalsveckan tydligen pågår på Gotland. Hennes mest relevanta kritik i boken handlar i mina ögon om hur den samtida politiken har övergivit ideologierna för att möta en allt mer vilsen väljarkår som ställer sig frågan "What's in it for me?"
Idag handlar det mer om hur man lyckas analysera marknaden för väljarna och för denna marknad skräddarsy ett budskap som passar dagsnoteringarna bäst, enligt Björk.
Det är befriande att vara i Bohuslän och informera sig om världsläget via tysk Public Service och därmed kunna välja bort utspelspolitiken i talarstolarna där borta i Östersjön.
En som på ett annorlunda, men inte desto mindre effektfullt sätt häcklar den rådande samhällsordningen är Liv Strömqvist med sitt senaste seriealbum Ja till Liv! Jag har inte varit någon regelbunden serieläsare efter tolvårsåldern, därför var det med en viss upptäckarglädje som jag sträckläste denna samtidskrönika om fenomen som "offerrollen", liberalfeminismen, mansdiskriminering och "blonderade Efva Attling-kopior" som nästan "till 100 procent befolkar Visby stift", utom möjligen under Almedalsveckan då segregationen inte är så total, för inte att tala om den där allt mer växande marknaden för ruccola, ricotta och ripasso, .
Åt ett helt annat håll gick läsningen av Anders Olssons senaste bok, Vad är en suck? En essä om Erik Johan Stagnelius. Stagnelius, så Olsson, " ..var och förblev en solitär. Och det var först efter hösten 1812, då madame de Stael och August Wilhelm Schlegel hade landat i Stockholm på sin flykt undan Napoleon, som han började röra sig i riktning mot romantiken.". Det är en precisering som inte kräver ytterligare kommentarer.
Sucken kan tolkas både resignerat och lyckligt, konstaterar Olsson och argumenterar så övertygade för suckens betydelse för kärleksdiktningen att det är svårt att skiljas från boken. Men jag måste säga att både som essäist och poet föredrar jag Olsson framför Stagnelius, utom i vissa lyckliga stunder.
En läsupplevelse jag borde haft för flera år sedan var Johannes Anyurus roman om sin far, En storm kom från paradiset. Fadern var stridsflygare från Uganda som just utbildade sig i Grekland när Idi Amin gjorde statskupp. Han kom aldrig mer att tjänstgöra i ugandiska flygvapnet. Anyuru följer sin far i spåren genom Grekland, Italien och Kenya och landar till slut på Hisingen.
Det finns en smärta som man aldrig kan komma i närheten av som vit, europeisk man i medelåldern. Ändå möter man människor som bär på den varje dag; på spårvagnen, på caféer, i affärer, på jobbet. Och man vet inget om bråddjupen. Bara en sak har man möjligen gemensamt - mötet med döden. Denna berättelse slutar så här på sjukhuset, när fadern precis gått bort:
"Jag plockar bort syrgasmasken och hänger den jämte sängen. En storm kom från paradiset. Stormen var livet."
En annan författare som mera indirekt, men ändå drabbande skriver om sin far är Stig Hansén i boken Bobby Boy - mannen i mig. På ett plan, det tydligaste, är det en vital skildring av Hanséns relation till Bob Dylan. Hansén undviker skickligt de vanliga fällorna; att gräva för djupt i tidigare biografers verk och fastna i detaljer och inte heller klippa och klistra ihop en berättelse som vilar på citat ur Dylans texter. Hansén inventerar sina Dylan-upplevelser med tyngdpunkt på hans konst och de senaste årens egna resor  till New York. Men samtidigt nystar han upp en annan historia om "mannen i sig" och det är nog inte Dylan.
Förra sommaren sträckläste jag i princip hela W G Seebalds samlade verk som kom ut i ett band för något år sedan. Det enda jag inte hann med var den avslutande essän om luftkriget mot Tyskland i Andra världskrigets slutskede, och den har jag läst nu. Om man som Tyskland gjorde, startar ett terrorkrig mot hela världen kanske man inte ska förvänta sig något förbarmande. Intressant nog är det Seebalds tolkning att det just därför har talats väldigt tyst i Tyskland om den ödeläggelse som "Bomber Harris" Lancaster-maskiner orsakade i städer som Hamburg, Nürnberg, Dresden och Berlin.
För mig, som haft närstående som kravlat sig upp ur ruinerna är det kanske särskilt omskakande. Men det är å andra sidan något jag delar med många andra, som Hansén, vars morfar aldrig blev sig själv igen - en sidoberättelse i Dylan-boken.
Befolkningen i en av de mest sönderbombade städerna i Storbrittanien, Coventry, skickade efter kriget ett försilvrat kors av några väldigt stora spikar man funnit i en utbombad kyrka som ett tecken på försoning. "Das Nagelkreuz" (Spikkorset) finns numera i Gedächtniskirche i Berlin.
Det är ändå hoppfullt.