En helg i Göteborg - Som ni vill ha det, GIBCA, En dold skatt och La Cage aux Folles

Det går inte att missta sig på att höstsäsongen dragit igång på riktigt nu, trots att sommarvärmen dröjer kvar ovanligt länge.
I fredags kväll var det premiär för Som ni vill ha det på Göteborgs stadsteater, en uppsättning som helt räddas av de underbara skådespelarprestationerna. För andra året i rad (förra året Lika för lika) väljer man att sätta upp en komedi av Shakespeare som första premiär för säsongen. Shakespeares dråpliga humor är alltid underbar och med Mia Höglund -Melin i högform som Rosalind blir det väldigt roligt. Men även Amelie Thorén som Celia, Eric Ericson som Orlando och Marina Nyströms Phebe är gestalter som dröjer sig kvar i minnet. Göran Ragnestam är överallt och ingenstans på ett mycket sympatiskt vis.
Som med alla komedier av det här slaget är slutet  en happy ending, när alla gifter sig och allt blir frid och fröjd. Det förtar allt som oftast helhetsintrycket av pjäsen . Jag vet inte hur man ska komma runt detta utan att begå våld på de klassiska texterna. Just detta slut räddades nästan av regin till på gränsen till uthärdligt, men jag kan inte hjälpa att jag sitter och längtar efter någon av tragedierna, eller kungadramerna
 (Ett kungarike för en häst).
Stefan Metz har gjort en tolkning av pjäsen som flyttar den till trettiotalets nånting och upptakten tyngs av diktatorn som landsförvisar sina fiender godtyckligt till Ardennerna. En del av dessa tidsmarkörer blir möjligen lite övertydliga, som planlöst skjutande med olika bössor bort i skogen, men det finns ändå något hälsosamt obestämbart i denna version som i någon mån korresponderar med Shakespeares mångtydighet. Annars brukar jag alltid propagera för en renare, 1500-1600-tals stil med åtminstone obestämbar klädsel och utrustning. Det är dock en rolig pjäs, temperamentsfullt spelad och det gör att man har överseende med de flesta infall från regin.
I humorns (och poesins) tecken går årets version av Gothenburg International Biennale of Contemporary Art, nu förkortat till GIBCA. Biennalen blir bättre och bättre för varje gång och i år har man skalat upp ordentligt, dels genom vårens representation i Venedig, men framför allt genom det mycket sympatiska sättet att utöka biennalen med andra aktörer till GIBCA Extended. Det är ett femtiotal aktörer runt om i Göteborg och Västra Götaland, som samlat sig kring temat Capturing the Radical Imagnination. Och det internationella uppbådet är magnifikt med konstnärer från större delen av den kända världen.
Tillbaka till rötterna kunde man gå samma dag på Göteborgs konstmuseum, som visade upp En dold skatt - en samling som donerades till Göteborgs stad tillsammans med Wernerska villan på Storgatan, av grosshandlaren med samma namn. Han var en av museets kanske mest betydande donatorer jämte Fürstenbergs och bidrog bl.a. till inköpet av Rembrandts Riddaren med falken, en av de sedan länge kända skatterna på museet. Nu tillkommer 20 målningar av Bruno Liljefors, vilket utökar samlingen till ca 40 verk och gör den till världens största. Men även en Munch och en Courbet, som formligen lyser efter det varsamma konservatorsarbetet inför visningen.
Efter denna konstdos, nästan överdos, avslutades kvällen sedan på Göteborgsoperan med premiären av La Cage aux Folles, en musical med ett ärende som tänjer gränserna för kön, familj, sexualitet och trofasthet. Det är färgsprakande och finstämt, extravagant och ynkligt - kort sagt en professionell urladdning av särskilt imponerande ballet och dansinsatser. Pjäsen bygger på en film och kanske det är därför som den känns lite pratig. Särskilt när vi har att göra med skådespelare som man kanske hellre vill höra sjunga än prata. Men det är underhållning av toppklass, med en botten av djupaste  allvar - det handlar om inget mindre än  människovärdet.