Willy Brandt - mannen som kom ut från kylan

I dagens Expressen skriver Svante Weyler mycket fint om en av Tysklands viktigaste politiker under 1900-talet - Willy Brandt - som igår hade blivit hundra år.
Willy Brandts betydelse för Tysklands trovärdighet som ett framväxande demokratiskt land under andra halvan av nittonhundratalet kan knappast överdrivas. Det är framför allt två saker som jag tänkt mycket på genom åren. Dels det berömda knäfallet i Warszawa den 7 december 1970, dels öppningen av Berlinmuren nitton år senare.
Marion Dönhoff (chefredaktör för Die Zeit) berättade en gång för mig att hon, som representant för den gamla godsägarklassen i Ostpreussen, skulle följa med på denna resa till Polen för att underteckna Warszawa-fördraget, ett led i den politik som kallades för`"Ostpolitik". Hon kom från en familj som funnits i Ostpreussen sedan 1200-talet och som hade flytt därifrån till häst när Röda armén bröt igenom de tyska ställningarna i Ostpreussen den 13 januari 1945.
Fram till den tyska återföreningen 1990 var Västtyskland (som grundades 1949) ockupationszon för de tre västmakterna och Tyskland hade å sin sida inte erkänt östgränsen mot Polen, den sk Oder-Neisse-linjen (De båda floder som idag utgör gräns mellan de båda länderna.)
Än idag finns Bund der Vertriebenen, ättlingar till de femton miljoner tyskar som fördrevs från områden,  vilka idag huvudsakligen ligger i Polen och Ryssland. Willy Brandt ansåg att en fd godsägare som Marion Dönhoff var en viktig symbol för försoningen, för att kunna gå vidare. Hon gav sitt skriftliga medgivade till att erkänna de nya gränserna, men kunde dock till slut inte förmå sig att resa med Willy Brandt till Warszawa.
Där gjorde Brandt det fullständigt oväntade och under en minnesceremoni vid monumentet för det judiska ghettot föll han på knä. Ingen kände till att han skulle göra det. Han själv hävdade att det inte alls var planerat, utan stundens ingivelse och har man sett filmsekvensen är det inte svårt att tro honom.
Mitt andra minne är från Berlinmurens fall den nionde november 1989 (På dagen 51 år efter Kristallnatten, när förföljelserna av judar tog fart på allvar i Tyskland). Jag bodde i Tyskland på den tiden och vi körde från Bayern till Essen i Ruhrområdet men kom fram ganska sent på kvällen. När vi anlände till mina dåvarande svärföräldrar kom svärfar inte och mötte oss som han brukade, utan satt kvar framför TV:n djupt rörd. Vi gick in och fångades med jackorna på av den dramatik som utspelade sig i rutan. Willy Brandt talade till en jublande folkmassa vid Muren. Han var borgmästare i Berlin när muren byggdes och regissören av Ostpolitik, därför var det naturligt att det var han som höll talet. Tätt bakom honom med sammanbitna miner stod förbundskanslern Helmut Kohl och presidenten Richard von Wizäcker, som för övrigt själv tjänstgjort i det legendariska infanteriregimente nr 9 från Potsdam och deltog i anfallet mot Polen som ung löjtnant i september 1939.
Brandts klassiska ord "Nu växer det ihop som hör ihop" lämnade ingen oberörd. Och jag tänker att det nog var det allra starkaste historiska ögonblick jag varit med om i min livstid.