Das Ungeheuer av Terézia Mora - en förnyare av romanen?

Ibland kan man sträckläsa böcker. Och ibland sträckläsa ännu mer.
Förra veckans läsning av Terézia Moras roman Das Ungeheuer (Vidundret) som belönats med Tyska bokpriset 2013, lämnar fortfarande ett visst tomrum. Berättelsen om Darius Kopp och hans avlidna ungerska hustru Flora följs åt av en översättning av Floras texter på väg mot avgrunden.
På nedersidan av boksiorna.
Att fläta två texter in i varandra på det sättet har gjorts förut. Min hittills starkaste läsupplevelse av det slaget var Jaqcues Derridas enigmatiska bok Glas där filosofen låter en spalt om Jean Genet tvinna sig runt hans egen analys av Hegels  största verk Andens fenomenologi.
I den försöker Derrida leda i bevis att det finns en skillnad som ligger bortom Hegels stora dialektiska tankesystem, vilket dock inte lyckas. Men det är fascinerande läsning. Vill minnas att det tog ett år att läsa boken och försöka förstå det och jag vet ännu inte om det gick.
Jag minns också regnet mot fönsterrutorna, det grå havet längre bort och vinternattens ankomst när det gick mot december, Som nu. Terézia Mora närmar sig evigheten på ett annat vis. Och det måste vara hennes slutgiltiga genombrott som betydande samtida tysk språkig författare. Hon bor i Berlin sedan 1990. Var annars?