Musikens språklikhet - Theodor W Adornos förhållande till samtida komposition och översättningens olösbara paradoxer.

Sedan ett par veckor är jag på all ledig tid djupt försjunken i den tyske filosofen Theodor W Adornos korta, men mycket distinkta text om 1800- och 1900-talens kompositörer och deras relation till harmonilära, tonalitet och deras eventuella hållning till musiken som ett språkliknande grammatiskt system.
Tillsammans med en nära vän översätter jag den till svenska  för en kommande publikation.
En sak slår mig. Jag har förstås närläst texten på tyska, men också av intresse i engelsk översättning. Språklikheten, men också språkolikheten, mellan svenska, tyska och engelska blir så drabbande uppenbar. När Adorno skriver Begriff på tyska väljer jag ordet begrepp på svenska, medan det på engelska blir concept.
Likheten mellan tyska och svenska gör att en engelsk översättning snarare leder fel än kan vara till någon hjälp. Kanske har det med engelskans mera syntetiska karaktär att göra, där just begreppsligheten är helt annorlunda än i den analytiska tyskan. Jag har förstås varit medveten om denna skillnad förut, men det finns nästan ingen övning som skärper den språkliga upplevelsen och känslan som den närkamp det är att översätta från ett annat språk.
Anser då Adorno att musiken är ett språk eller bara ett i vissa fall språkliknande system, där tonaliteten och
harmonierna betecknar syntax och vokabulär? Ja, den spännande upplösningen får man vänta på tills dess att texten är publicerad någon gång under våren.