Håkan Hellström och Göteborgs själ

Kanske är det Håkan Hellströms märkliga personlighet, när den samtidigt utstrålar Mick Jagger, Bob Dylan och kultserien Tårtan (som byggde på en idé av serietecknaren Jan Lööf), som är kärnan.
Det utgör för mig den alldeles unika legeringen av svärtad lycka, ömsint, sargad kärlek och drömmen om en dröm utan slut, tänker jag när hela Scandinavium kokar och vibrerar av oförlöst och förlöst längtan.
"Allt jag skriver är sant", säger Hellström, och vänder tillbaka från brons yttersta spets mitt i det böljande folkhavet. Och fortsätter  "Det har bara inte hänt ännu".
GPs recensent Daniel Claesson skriver om "balladernas kväll" och det kanske är sant. Om man gillar hålligånget och rock´n roll är det möjligen ett problem. För min del drabbades jag istället av det, ska vi säga, svårmod, som Hellström utstrålade och kommenterade hela denna kväll. Han öppnade inte munnen en enda gång utan att problematisera livsfrågorna.
"Nu står jag på en sorts topp", sade han. "Filmen, nya skivan, den här turnén, ett sprängfyllt Scandinavium. men då är dalgången nära."
Nästan österländsk visdom, yin och yang - att i framgångens stund fokusera på smärtan och sorgen för att inte bli övermodig. På samma sätt som man i Dödsskuggans dal aldrig får förlora den sista strimman av ljus ur sikte.
Det är kanske också därför som en av höjdpunkterna, kanske den absoluta höjdpunkten, infaller under "Känn ingen sorg" och publiken närmast extatiskt dansar och sjunger med på golvet, medan bilderna i taket växlar mellan solnegång bortom Älvsborgsbron och spårvagnar i Hängmattan.
Det spelar ingen roll hur mycket man dissar Göteborg, Göteborgsandan, människorna som lever och verkar här. De skärvor av verkligheten som oftast förvrängda sipprar fram i medierna har inget med allt detta att göra.
Det finns något annat, en urkraft med lika delar ilska, passion och egensinnighet som växer i sin egen takt under den oborstade, osofistikerade ytan, under den stöddiga tykenheten, det provinsiella egocentriska självhatet och lillebrorsmentaliteten, det slugger-aktiga tjötandet i butiks- och nattklubbsköer.
Göteborg har alltid haft en stark underground som ibland vänt sig bort och ibland vänt sig till stan.
Idag kommer kraften från ett annat håll, ett mindre välkammat och småborgerligt, men likväl med samma energi och internationella impulser som i snart fyrahundra år präglat stan.
Allt händer här först, även den värsta skiten. Så är det bara. Problemet är att man på annat håll inte ens insett att något hänt. Men det är väl i första hand ett problem för andra.
"Livet är det som händer medan vi håller på med annat", som John Lennon sade. När jag skriver det här sitter jag och tittar ut över snöslasket i Gatenhielmska parken, ser den väntande sjömanshustrun vänd mot väster och tänker att Café Kultur är en sådan där göteborgsk frizon som närmast kan förlänas ett idéernas porto franco-status. Kan just nu på rak arm inte komma på någon annan plats jag hellre skulle vilja vara på.
Tack Håkan, för påminnelsen, om allt!