Tristan och Isolde på Göteborgsoperan - Wagneråret i Göteborg

Wagneråret 2013 inleds i Göteborg med Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners Tristan och Isolde i Wihelm Carlssons regi. Valet av just denna opera ser jag som en tydlig markering att välja bort den politiskt problematiske Wagner, vars väldokumenterade antisemitism och raslära inte precis gör personen bakom verket särskilt sympatisk. Hur han långt efter sin död kom att missbrukas av nazistiska släktingar för politiska syften är en annan sak, som man inte kan lasta honom för.
I Göteborgsoperans tolkning gör man en vacker inledning med det berömda Tristanackordet och en melankolins blå vågrät pelare projicerad på ridån. Den grundtonen genomsyrar därefter hela verket i denna sorgsna kärlekssaga.
De bästa berättelserna, de mest hållfasta genom seklen, har en tendens att göra sig påminda, gång på gång. Tristan-sagan om förbjuden kärlek dyker upp första gången under grå medeltid i en berättelse av Marie de France. Om den spelat någon roll för Shakespeares Romeo and Juliet känner jag inte till. Men det är ändå kärleksparet i Verona som jag tänker på under hela den fyra timmar långa föreställningen. Och det beror inte på den gediget skönsjungande Katarina Karnéus som här sjunger Brangäne, men som tidigare i höstas också sjöng Romeo i den konsertanta versionen av I Capuleti e i Montecchi tillsammans med Kerstin Avemo. De bärande elementen finns även här - den komplicerade förhistorien med släktfejderna, förälskelsen mot alla odds, det krampaktiga fasthållandet av kärleksnatten innan gryningen skiljer dem åt, det tragiska slutets oundvikliga död efter att kort ha återsett varandra.
Annalena Perssons Isolde är kraftfull och bestämd, både i sitt hat och sin kärlek och när hon sjungit nästan oavbrutet i en och en halv akt är jag djupt imponerad av den kraftfulla insatsen. Under andra halvan av tragedin är det Lars Clevemans Tristan som på ett liknande sätt bär upp föreställningen och tillsammans med Persson skapar en sorts mjuk intimitet och ömhet i kärleksspråket dem emellan.
Mats Almgrens Kung Marke gör likaså en imposant tolkning, trots ganska lite tid på scenen, liksom James Johnsons mera tvivlande och ambivalente men ändock in i döden lojale Kurwenal.
Under föreställningens gång kan jag inte låta bli att fundera över Adornos tankar kring Wagners vändning mot allkonstverket, som flyttade fokus från musiken, och som på vissa sätt blev mer floskulös och språkliknande, till det mera textbaserade där text, musik, scenografi och skådespeleri fick mera likvärdig betydelse.
Jag märker att jag den här gången inte har riktigt lika lätt att sjunka in i det utdragna tempot och omständligheten i skildringen som i den magnifika tolkningen av Mästersångarna i Nürnberg för ett par år sedan. Kanske är det för att Tristan och Isolde trots allt storslaget, ändå har lite mer karaktären av kammarspel genom begränsningarna i rummet, som dock är mästerligt gestaltat av den tyvärr nyligen bortgångne scenografen Peter Lundquist.
Det är i alla händelser underbart att Göteborgsoperan har modet, kompetensen, viljan och en så pass stor scen att man kan sätta upp även Wagner utan att behöva göra kompromisser vare sig i tiden eller i rummet. Kanske det också blir möjligt att få se Ringen en dag.
Man kan ju alltid hoppas!