Mer än ljud - Publikation från Bonniers konsthall. Översättarens vedermödor.

I mitten av juni publicerade Albert Bonniers Förlag en antologi till utställningen Mer än ljud, som visades på Bonniers konsthall i höstas. Redaktörer för boken var Sara Arrhenius, Magnus Bergh och Theodor Ringborg. Det är en välmatad antologi som för mig något överraskande utgår i flera delar från Thomas Manns förhållande till musiken i några av hans böcker. Men det finns även ett mycket läsvärt bidrag av John Cage, som placerar in bullret som en kommande faktor att räkna med i musiken och annat intressant. Utgåvan innehåller även en flexiskiva, med bidrag av Carl-Michael von Hausswolff och Ayse Erkmen.
Ann-Marie Ljungberg och jag fick den spännande uppgiften att översätta Theodor W Adornos essä Musik, språk och deras förhållande i samtida komposition, en uppgift som visade sig vara en verklig utmaning på många sätt. Jag översatte Adornos essä Antisemitismen är en fascism för Ord och Bild för några år sedan, men det var en annan typ av text och betydligt lättare att ge sig i kast med. I detta fall hade vi också en engelsk översättning att förhålla oss till, så vad göra?
Ann-Marie översatte den engelska texten och jag den tyska texten till svenska. Sedan gick vi igenom mening för mening i jakten på den korrekta och adekvata formen. Det var en spännande, men inte helt oproblematisk resa,  eftersom det är en mycket kortare väg från tyska till svenska, än via det mera syntetiska engelska språket. Inte desto mindre gav oss en hel del i den engelska texten mycket att tänka på och förhålla sig till, och även emot.
Adorno var en av de kanske viktigaste influenserna för Thomas Mann i hans musikaliska bildningsgång. De brevväxlade. Kanske är det därför som texten är centralt placerad först i boken? Det finns ingen förklaring i förordet, som behandlar de andra bidragen ganska utförligt. Inte heller den enda recensionen jag läst (SvD) går in på Adornos text. Antingen har vi inte lyckats göra texten läsbar på svenska, eller så har de som läst den hittills haft samma problem som vi inledningsvis hade under arbetet - att förstå vad Adorno egentligen ville säga.
När jag läser om den nu tycker jag nog att det framgår ganska klart. Som den dialektiker Adorno var utgick han från att musik inte är språk, knappast ens språkliknande, men närmar sig efter hand frågeställningen utifrån ett antal olika perspektiv och med hjälp av olika kompositörer, bl.a. den av honom mycket omhudlade Schönberg. För Adorno kommer dock en brytpunkt i det han kallar den "Wagnerska vändningen", där han starkt ifrågasätter det bombastiska och ibland klichéfyllda uttrycket, men samtidigt menar att Wagner också bidrar till att göra musiken mera språkliknande. Syntesen, efter sexton sidors dialektiskt spel är att musik inte är språk, men att det trots allt är språkliknande. Slutordet är: "Så skulle till slut musik och språk i sina yttersta dissonanser kunna övergå i varandra." Det är åtminstone ett ganska tydligt statement.
Som alltid när man översätter från ett främmande språk är det nästan så att man försvinner in i utgångsspråket. Man kommer aldrig så nära ett språk på något annat sätt. Det är möjligen en del av översättarens vedermödor, men onekligen en av översättandets största välsignelser.