Filmfestivalen, Helma Sanders-Brahms och After Dark

Det är en intensiv vecka i kulturstaden Göteborg. Sedan några dagar är det full fart i förberedelserna för årets största händelse i den svenska filmvärlden; Göteborgs Internationella Filmfestival. Jag ser verkligen fram emot öppningsfilmen Kon-Tiki om några timmar. Det finns inget som ett soldränkt Stilla havet på ett vintermörkt Västkusten. En av festivalens hedersgäster, Margaretha von Trotta, som i år fått Dragon Honorary Award har tyvärr blivit sjuk och kan inte komma.
Igår fick jag möjligheten att samtala ett par timmar med en lika intressant tysk filmare, Helma Sanders-Brahms, som under det här läsåret gästföreläser på Filmhögskolan. Hennes klassiker Tyskland bleka moder är fortfarande ett öppet sår på vissa håll i Tyskland. Filmen Clara om Clara Schumann kom för bara ett par år sedan och var en finstämd skildring. Vi talar om den europeiska filmens originalitet och hon drömmer sig tillbaka till 70-talets Tyskland och Paris, som kanske var den period när den europeiska filmen stod på sin höjdpunkt. Men det är inte bara nostalgi. Hon pekar framåt och berättar hur hon anser att man skulle kunna göra betydelsefull europeisk film även i framtiden, inte minst genom att falla tillbaka på den särpräglade historien och de många kulturerna. Kanske kan hon bidra till det i sin undervisning på Filmhögskolan? Jag tror det.
Gårdagskvällen avslutades på Rondo och premiären av dragshowen med After Dark, som tydligen nu hållit på i 37 (!) år. Jag har något svagt minne av att ha sett delar av det på gamla nattklubben Compagniet under andra halvan av sjuttiotalet, men är inte riktigt säker. Däremot minns jag storhetstiden på Trägårn  i början av åttiotalet. Nu slår det mig med vilken suveränitet man behärskar dragshowens alla komponenter. Fokuseringen på schlager och melodifestivaler, på kvinnliga primadonnor, tonartshöjningen i sista versen, de mer eller mindre plumpa sexskämten, strass, plymer, glitter och en högt tempo, rakt igenom.
Men Christer Lindarv överraskar ändå på slutet genom att prata om allas likavärde på ett uppriktigt, lite naivt vis och får sympatierna helt på sin sida när clownens sorgsna öga börjar rinna lite grand - the show must go on, även när showen är slut och han sitter där i logen och sminkar av. Det är lite Edith Piaf över det hela - "Je ne regrette rien", men också en ödmjukhet som kan vara möjlig att uppnå först när man gjort allt, sett allt och ändå inte riktigt hittat de vises sten, utan sitter där och bara är fascinerad över undret.
Så även en av de sista kommentarerna, när publiken stod upp och klappade in ytterligare ett extranummer,
kändes äkta: "Götet är Götet".