En djefla blick - August Strindberg på Göteborgs konstmuseum

Framför sitt skrivbord i sitt arbetsrum hade Henrik Ibsen en målning av Edvard Munch som föreställde August Strindberg. Längst ned stod det A. Stindberg. Ibsen lär ha sagt att han inte kan skriva en enda rad utan den där galningens blick på sig. Och Strindbergs blick är så drabbande och intensiv att de fotografier, ofta självporträtt, som finns kvar ibland nästan är svåra att uthärda.
En sak jag alltid tyckt varit påfallande är hur uttrycket i blicken också ändrar sig efter hand, som åren går. Den unge Strindberg ser ut som om han ständigt är på väg att gå till attack, på samma gång en grund och i mina ögon både osympatisk och nästan debil blick.
Efter hand, som livet lär honom att både krypa och gå förändras uttrycket och ilskan går över i förstrött intresse, för att mot slutet av hans liv vara en blick så tom på alla aggressioner och istället fylld av vemod, att den berör starkt utan att vara påträngande. De intressantaste bilderna är, enligt min mening, från 1907 och framåt, från promenaderna på Drottninggatan, från tiden han skrev den i mina ögon finaste av alla hans romaner, Ensam.
Strindbergs fotografi har fått förnyad aktualitet. Jag såg en utmärkt utställning på Fotografiska i Stockholm i somras, och nu har turen kommit till Göteborg, med en delvis helt annan, men inte mindre intressant hängning.
Ända sedan jag första gången såg en oljemålning av Strindberg på Bonniers kontor i Stockholm för en så där kanske knappt tjugo år sedan, har jag varit fascinerad av hans måleri. Några bilder ur museets egna samlingar finns med i denna utställning och även de kan karaktäriseras som ett resultat av Strindbergs blick, dock inifrån och ut, med fokus på objektet. I denna utställning hänger direkt in till höger "Blommor på en mur". Den är på något vis representativ för de strindbergska målerimotiven, ljus och färgkaskader in mot ett centrum, där det inte finns någon väg ut, men det det samtidigt inte spelar någon roll. Man vill ändå inte lämna.