Göteborgsoperan öppnar hösten starkt

I början av oktober kunde jag se Göteborgsoperans uppsättning av Rusalka vars romantiskt klingande och dunklelt inspirerande Dvorak-musik enbart överskuggades av solisten Elisabet Strids förtrollande näpna utspel.
Berättelsen, som är inspirerad av H C Andersens "Sagan om den lilla sjöjungfrun" rör sig även här bland vattenandar och den omöjliga kärleken mellan ett vattenväsen, en sorts sjöjungfru, och en (o)mänsklig prins.
Det är också på denna berättelses nivå som Strids sjöjungfru agerar och driver sig själv mot det oundvikligt sorgliga slutet. Allra starkast var för mig slutsccenerna när den mycket subtila och vackra scenografin understrycker sjunkandet mot botten i havets djup och inget hopp finns om räddning. Bland sjömän och fiskare finns det ett gammal talesätt att drunkningsdöden är helt smärtfri, ja rent av skön. Kanske är det ett sorts preventivt försvar för att minska dödsångesten under hårda dagar och nätter till havs i storm och oväder.
Smärtfri är dock inte den olyckliga kärlek mellan människor som p g a omständigheter, vilka de nu än vara må, inte kan få varandra. Kanske kan man också förstå Dvoraks Rusalka som en allegori över ett sådant livstrauma?
I lördags var det också världspremiärför Hemland? med verken Mama I´m Coming Home, med koreografi av Guy Weizman och Roni Haver och Untitled Black med koreografi av Sharon Eyal och Gai Behar. Båda verken gestaltade av Göteborgsoperans danskompani med några residence-dansare och under ledning av Adolphe Binder, hennes första "egna" produktion.
Det var omskakande och upplyftande från första stund. Båda verken tar den samtida dansen framåt, genom att både vidga gränser och strama upp själva dansen. Mama I´m Coming Home kändes ny för mig genom greppet att ha en live-orkester på scen, som moderator och bärare av den dramatiska utvecklingen, där scenerna skiftar från konsert, fest, efterfest i ett dystopiskt och allt svartare ljus. Här bryts Death-Metal-looken mot tåspets-trippande, en kortslutning som får scenrummet att ginstra av överskottsenergi. Man överskrider även dansformen genom att lägga in solosång (en av de råaste bluegrass-sångerna ever "I Ain´t Got No Home in This World Anymore" får tårarna att komma) och rena pratmonologer bidrar till att skapa ett numera så populärt genreöverskridande intryck.
Untitled Black är istället något jag också saknat på dansscenen ibland på senare år - nämligen ett rent och rakt igenom koreograferat dansverk som känns väldigt gediget, med den klara höjdpunkten på slutet i en final av ljus och skuggor. Så hösten börjar bra på Göteborgsoperan.