Bibeln på Göteborgs Stadsteater 4

Det var väl värt för mig att se om Bibeln på Göteborgs Stadsteater ikväll.
Jag såg delvis helt andra saker än på premiären, men jag undrar om man inte skurit i vissa partier och utvecklat andra. Det kändes delvis som en annan pjäs. Jag tyckte mycket om den första versionen och än mer om denna.
Det är framför allt några intryck som dröjer sig kvar. I inledningsscenen, i den mycket vackra skapelseberättelsen strålar sökarljuset ned på Guds händer - vita som vore de inpackade i vita bomullshandskar. De är nästan självlysande i mörkret och det slår mig att händerna och deras rörelser i någon mening är den ontologiska basen för hela dramats grundkonception.
Guds hand skapar himmel och jord, skapar människan. Människans händer bygger och raserar världen, om och om igen. Smeker, dödar, skakar hand. När hela ensemblen marscherar upp i slutscenen är det samma ljus igen, på händerna. Allt ligger i Guds händer, och människornas, verkar man vilja säga. Nina Zanjanis hand, ledigt hängande ned från nattvardsbordet i andra aktens mer än effektfulla slutscen.
Antingen har också Henric Holmbergs Lucifer, den fallna ängeln, fått större plats i denna senare version, eller så upplevde jag det så eftersom jag följde rollen med särskilt intresse denna kväll. Det går en rak linje från syndafallet när Adam och Eva äter av kunskapens träd och fördrivs ur paradiset till den positivistiska vetenskapssyn och rationalistiska skepticism som Lucifer står för i denna pjäs.
Jag kommer att tänka på en av Bob Dylans mest gammaltestamenteliga fraser; "God is the greatest, but Satan rules the world." Det är som om den kanske största, men också mest inlindade frågan i hela stycket är den huruvida tro eller vetenskap är den främsta kunskapsteoretiska hållningen. Vad jag kan se är budskapet att tron är större än vetenskapen, alldenstund vetenskapens bemödanden ändå ytterst mynnar ut i en sista rest som inte går att förklara. Den smärtsamma insikten behöver inte den troende ställas inför, eftersom denne ändå överlåter den sista biten på vägen åt en högre makt, i vissa fall oklart vilken.
Och det är kanske därför som Lucifer blir allt mer frustrerad ju närmare slutet man kommer. Innan Jona slukas av valfisken skrider även Jesus fram över det stormiga vattnet och lämnar den garvade sjömännen i tvivel på syn och förstånd.
Jesus försvinner sedan ut till vänster. Rakt in i fonden rusar Adam och Eva (Mattias Nordström och Nina Zanjani) i en av de läckraste scenförvandlingar jag sett på många år. När scenografin utan övertydliga hänvisningar förändras och kulisserna öppnar sig som Röda Havet när Moses leder Israels folk ut ur Egypten ser man formligen hur vattnet stannar upp på var sin sida av de båda som springer mot friheten på andra sidan. I just den scenen, på väg bort från publiken tänker jag att jag ser något av Nina Zanjanis  specifika utspel. Det finns en sorts lyster och oväntad rörelseenergi i omlopp som kanske är en av de saker som är hennes särprägel, vad vet jag? Hennes fysiska person är inte så stor, men desto större blir tomrummet efter henne när hon lämnar Stadsteaterns scen för Dramaten.
Men man kan ju alltid gå dit.