Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan

Lady Macbeth of Scotland är i Shakespeares drama en rasande maktlysten kvinna som driver sin vankelmodige och inte lika begåvade make i fördärvet. Viljan till makt är den enda och och ohyggligt starka drivkraften, som överskuggar allt annat.
Lady Macbeth från Mzensk i Sjostakovitj opera är en helt annan kvinna - en uttråkad hustru till en välbärgad köpman, låt vara lika vankelmodig och obegåvad som den skotske tronpretendenten.
Gitte-Maria Sjöbergs Katerina Ismajlova är i jämförelse ett rö i vinden, som inte drivs av sin viljestyrka, utan snarare av sin stora längtan efter närhet och kärlek, åtminstone efter ett barn, eller vad som helst för att få en uppgift i livet. Sjöberg är en rasande skicklig sopran, från operan i Köpenhamn. Hon behärskar hela sitt register fullt ut, nyanserar nästan för bra, hon är den självklara mittpunkten i denna föreställning och distanserar alla i sin omgivning utom svärfar Boris Ismajlov som sjungs mycket övertygande av Mats Almgren. Även i sin roll är han den enda som håller emot den allt mer destruktiva Katerinas desperata försök att manövrera sig in i  ett hopplöst läge som leder till att hon förgiftar sin svärfar och styper sin man Sinovij Ismajlov (Joakim Ottosson) med sin älskares, Sergejs, livrem.
Sjostakovitjs musik är sällsamt vacker, sällsamt rysk, sällsamt varligt dirigerad av Thomas Sanderling och en ren njutning i denna föreställning. Man skulle kunna sitta och bara lyssna, det vore värt hela kvällen. Men då hade man missat det oavbrutna myllret på scenen. Jag minns inte när jag senast såg en operaföreställning där det hände så mycket på scenen, nästan hela tiden är det rörelse. Men det är en sorts fördröjd action, i takt med den kvardröjande musiken.
Och framför allt hade man även missat den likaså mest ambitiösa scenografi i Göteborgsoperans historia, denna gång av Paul Brown. Det blir möjligt att utveckla den på detta vis tack vare den stora och djupa scenen. Sista aktens hela vägg är monumental. Den har ett tiotal rum som befolkas med ett femtiotal personer, alla oavbrutet i rörelse. I slutscenen begår Katerinas sitt sista mord på en rival (avviker här från originalet) och sitt eget självmord med svampröra av en giftsvamp som också är det som används för att röja svärfar Boris ur vägen.
Passionens pris, är det vad Sjostakovitj vill köpslå om? Kanske, men ändå inte. Det är nog egentligen inte passionen som han anser är problemet, utan hur man väljer att förhålla sig till den. Om den blir en positiv kraft i ens liv, eller om man inte håller emot, utan låter den ta egen gestalt och ta över. Då blir inget kvar, bara död och förtvivlan.