Lars Noréns Fragmente på Folkteatern

Redan den tyska pluralformen i titeln slog mig - Fragmente. Kanske finns det en koppling till det tyska, romantiska fragmentet? I sitt gedigna verk i ämnet, Skillnadens konst. Sex kapitel om moderna fragment skriver Anders Olsson; "Vad gäller verkbegreppet har Friedrich Schlegel uttryckt förändringens natur i de berömda och ofta citerade orden ur Atenäum-fragmenten från 1798: ´Många av de gamlas verk har blivit fragment. Många av de nyas verk är det redan vid sin tillblivelse.´
I Lars Noréns fall kan vi med all säkerhet hävda att det handlar om fragment redan i sin tillblivelse.
I programmet finns elva fragmentariska punkter, hämtade ur olika källor om barnfattigdom och social och ekonomisk segregation i Göteborg. Ett av dem lyder: "Bland barn till ensamstående föräldrar är barnfattigdomen 28,2 %. Bland barn till sammanboende föräldrar är barnfattigdomen 9,0%" och "I Bergsjön är barn som lever i det som definieras som fattigdom mer än 50%. I Torslanda är siffran 2%."
Båda dessa fragment säger förstås så mycket mer än de par, tre rader de utgör. De är inte skrivna som fragment, utan som delar av en annan, större text.
När jag ser Noréns elektriska pjäs i Sofia Jupithers regi, är det som om de här fragmenten får liv, kliver ut ur Ungdomsstyrelsens och Rädda Barnens rapporter och fortsätter sina liv på scenen.Hur hanterar man en utsaga som att sonen bara har ett par gummiskor och nu kommer vintern, men mamman har inga pengar att köpa ett par vinterskor?
I Fragmente spelas ett antal människoöden upp. De kämpar på, de lever i yttersta armod. De möts, skiljs åt, träffar på varandra i nya situationer, eller också i annan skepnad. De glider isär igen, nästan drömlikt, som i Strindbergs drömspelsteknik. Den i mina ögon drivande dramatiska figuren är Jonas Sjöqvists havererade machoman, som gör sånt som sådana män brukar göra. Slår, försöker ta det han vill ha, men till slut ändå förlorar sig själv. Sjöqvist spelar genialt. hans fragmentariska gestalt är hård och skör, monstruös och ynklig, likgiltig och empatisk. - allt på samma gång.
De här fragmenten läggs invid varandra och skapar en helhet, men det är förstås en trasig helhet som bara överträffas av den sorgliga verklighet man försöker gestalta.