Bibeln på Göteborgs Stadsteater - sett boken?

Hur kan man presentera Bibeln - böckernas bok - med dess enorma myller av Gud, änglar, liv och död, människor, händelser, blod och tårar på scen? Niklas Rådström har arbetat i två år med texten och resultatet är  helt enkelt lysande. Här presenteras Bibeln som ett stationsdrama, en medeltida form som passar alldeles utmärkt som berättarstruktur. Stationsdramat hade ofta religiöst innehåll och har överlevt ända in i vår tid i katolska samhällen, t.ex. på den bayerska landsbygden vid firandet av Kristi Lekamens Dag.
Vilka är det då som vandrar mellan de olika stationerna?
Inga mindre än Adam och Eva, (Mattias Nordkvist och Nina Zanjani), vars samspel är påfallande bra och synkront hela vägen. Genom detta berättartekniska grepp skapas en framåtrörelse som bär genom hela den fyra och en halv timme långa föreställningen. De kallas i texten för mannen och kvinnan och lösgör sig däremed från urberättelsen i paradisets lustgård och resultatet blir en sorts metaberättelse över den största metaberättelsen av dem alla. Människans livsvillkor, så som de tar form i dialektiken mellan man och kvinna, livets början och dess slut.
Texterna är kondenserade men lätta att känna igen - det är ett exempel på hur riktigt starka texter alltid bär av egen kraft. När de olika scenerna ljussätts som William Wenner gjort här, är det som om text och ljus är två sidor av samma sak. Det finns visuella avsnitt som etsar sig fast på näthinnan - som Adam och Eva när de vänder ryggen mot publiken och Röda havet öppnar sig inför uttåget ur Egypten, den klassiska nattvardsbilden som skiftar karaktär strax innan första pausen eller Jona i valfiskens buk.
Moses (Carl-Magnus Dellow) kämpar med stentavlorna och den dåliga moralen hos sitt folk. Det hade varit lätt att överföra problematiken till samtida gränskonflikter i nuvarande Israel med omgivningar. Men så lätt gör inte regissören Stefan Metz det hela för sig. Det är snarare distansen till samtiden som höjer aktualitetskänslan. Less is more.
Berättare är tre herrens änglar som kommenterar och driver på, alla uttrycksfullt spelade av Henric Holmberg, Michailis Koutsogiannakis och Emelie Strandberg. Jag funderar en stund över de olika översättningar av Bibeln som finns. Lutherbibelns tyska satsbyggnad och ordbildning härbärgerar en del slitstarka formuleringar som kanske rent av är mer pregnanta än originalet. Och det finns bevingade ord som i sin avskalade skönhet dröjer kvar, alldeles oavsett vilket förhållande man har till själva läran som sådan. Det blir en ängel som får sista ordet, riktat till Johan Grys Jona i valfiskens buk:
"Och jag är med eder alla dagar intill tidens ände."
Föreställningen är lång, om än inte till tidens ände, men känns på ett uppfriskande vis inte alls för lång. Istället skulle jag vilja se den igen, för att kunna ta in den i lugn och ro, och sedan tala om den, länge, länge.