Bilden av Göteborg i New York Times och Göteborg

På kort tid har det publicerats artiklar i Scanorama och New York Times om Göteborgs attraktionskraft som stad. Man lyfter fram andra saker i Göteborg än det som vanligtvis marknadsförs i turistbroschyrerna och på turistmässor- mer råbarkade sidor, autentiska arbetarfik, Röda sten, Långgatorna, Stigbergstorget - kort sagt miljöer som inte är varken evenemangsstaden eller Liseberg. Igår skrev Agnes Arpi en artikel på GTs kultursida om detta fenomen och för en tid sedan kommenterade Gabriel Byström Scanoramas liknande artikel i en krönika.
Vad båda skribenterna har gemensamt är att de verkar tro att den här typen av skildringar skulle vara någon sorts nederlag för Göteborg, Göteborg & Co och andra som arbetar med att marknadsföra staden.
I själva verket är det förstås tvärtom. Ingen jag känner vill att Göteborg enbart ska vara en stad med evenemang och nöjesparker, inte heller styrelsen för Göteborg & Co eller dess marknads- eller pressavdelning.
Det finns inga städer som hävdar sig i den internationella konkurrensen om t.ex. evenemang och besökare om man bara fokuserar på evenemang och nöjesparker. Tvärtom är det städer som har andra sidor, icke-kommersiella miljöer, ostyrt folkliv, nyskapande konst, musik och andra former av kreativitet som står sig i längden, både för dem som bor där och för dem som eventuellt skulle vilja besöka stan. Detta är allmängods för alla som arbetar med liknande frågor idag.
Det som är konsten är nog snarare att se till att autonomin finns kvar, att det okontrollerade får vara det även i framtiden och inte låter sig enrolleras i den officiella marknadsföringen. Vid närmare eftertanke är det kanske bra att det skapas en motbild i medierna, även om den råkar vara fel.