Trollflöjten - ett tidlöst trollspö

I lördags såg jag Göteborgsoperans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten - en i alla avseenden fin föreställning. Tanken på själva trollflöjten har inte lämnat mig någon ro sedan dess.
Mozart skrev operan mot slutet av sitt liv - det är en fabel som huserar i gränslandet mellan saga och verklighet, mellan text och musik, mellan liv och död, som all god opera. På många vis kanske man kan säga att Trollflöjten är kronan på Mozarts musikdramatiska verk, ett sista genidrag innan dödskampen som pågår under komponerandet av Requiem.
Kan det vara så att själva trollflöjten, som Tamino spelar på i avgörande ställen i verket, inte är annat än en metafor för Mozarts egen relation till konsten? Han skapade magisk musik, inte minst de olika flöjtkonserterna tillhör bland det mest subtila i hela Mozarts produktion. Kanske man kan se trollflöjten som själva förmågan att skapa odödlig musik, själva lejonklon? Det är inte alla förunnat att äga en trollflöjt och kunna spela på den.
Och i skrattspegeln ser man Papageno spela på sin spruckna panflöjt - medelmåttans förbannelse, att harva runt i något som i bästa fall är förnöjsamhetens bekväma tillvaro. Tonerna som kommer ur trollflöjten bekräftar att konsten är evig medan människan är förgänglig, men också att människans förmåga att lyfta sig över sig själv är ett av de största mysterierna i världen. Och ytterst är det kärleken som utgör själva skillnaden, det som är både början och slut för människor som möter varandra.
Allt går samman i en enda punkt där konsten, den mänskliga kärleken och naturen, fältens alla blommor, växer in i varandra.  Det är kanske själva legeringen för den tidlöshet som varje föreställning av Trollflöjten alltid är och måste vara. Toner som för bort, ut, mot evigheten.