söndag 18 mars 2012

Tysklands nya president heter Joakim Gauck

Nyss avslutades valet till president i Tyskland och som väntat blev det den förre medborgarrättsaktivisten i DDR, Joakim Gauck. Mindre väntat var det samlade rösttalet på 991 röster av de knappt 1300 delegaterna i den specialinkallade Förbundsförsamlingen, som består av särskilt utvalda, framstående medborgare.
Motkandidaten från Die Linke (Vänsterpartiet) Beate Klarsfeld fick 126 röster, något mer än väntat och ytterligare ett hundratal avstod från att rösta.
I sitt tal efter att han accepterade utnämningen påminde han om den härliga söndagenden 18 mars. Och då menade han inte dagens datum, utan den 18 mars 1990, när det första fria valet genomfördes i DDR. Jag minns den dagen mycket väl, satt på en balkong i Westendorf i Tyrolen och lyssnade på Bayern 3:s nyhetssändning från Berlin.
Sedan den dagen visste Gauck att från och med då skulle det gamla, trötta, grå DDR tillhöra Europa. Och att han aldrig mer skulle missa att utnyttja sin demokratiska rätt att rösta.
Förbundsdagens talman Norbert Lammert höll en lysande inledning och knöt an till den första demokratiska revolutionen i Tyskland 1848. Och det kändes ändå någonstans som en demokratisk process, när nu den förre presidenten Christian Wulff avgått under förödmjukande former efter förebråelser att ha utnyttjat sin ställning.
Gauck är en hedervärd, om än stockonservativ, person, som under tiden efter murens fall ledde arbetet med upparbetningen av STASI-arkiven. Det är en händelse som ser ut som en tanke att just Die Linke, som uppstod ur det gamla kommunistpartiet i DDR, inte ville ha Gauck som president, eftersom han var alltför intimt kopplad till STASIs historia och kanske rent av visste för mycket. Att man istället nominerade Klarsfeld var säkert ett strategiskt val eftersom hon under decennier arbetat med att identifiera och fånga nazistiska krigsförbrytare, bl.a. "Slaktaren från Lyon", Klaus Barbie.
Det är en symbolisk handling, kan jag tycka, av Die Linke, genom att man på det viset pekar på att det är den nazistiska historien som är en mycket större förbrytelse än stalinismens period mellan 1949 och 1990. Symbolisk ja, men också en aning halsstarrigt. DDR var en orättsstat och Gauck var en av dem som bidrog starkt till att demontera den och till att ena Tyskland. Därmed är han en värdig president.
Det är intressant att se hur en sådan händelse som detta presidentval knyter ihop den tyska historien, från den trevande jakobinska revolutionen 1848, över naziregimen och sammanbrottet för DDR.
I Tyskland är man medveten om sin historia och har demokratisk förståelse och bildning för att på ett klokt sätt göra ett omtag i den infekterade presidentfrågan.
Det känns som ett betydligt värdigare sätt än att bestämma vem som ska vara statsöverhuvud, när man måste att hänga med veckotidningsfotografer utanför Karolinska och invänta vilket barn som kronprinsessan råkar föda. Monarkin är ett traditionfyllt statsskick med djupa rötter i historien.
Men med moderna demokratiska samhällen har det inte längre någonting gemensamt.