torsdag 1 mars 2012

Patricia Highsmith - en kvinna med många talanger

Nyutgåvan av Patricia Highsmiths romaner om Tom Ripley, Mr Ripley på Norstedts i klassiker-serien är ett lyckokast i mina ögon. Highsmith har både i hemlandet USA och i Europa oförtjänt halkat omkring i en mera lättviktig genre. Det är ingen tvekan om att Highsmith spelar i den högsta divisionen av The American Novel. Kanske kommer det också en mera synbar omvärdering, ungefär som Charles Dickens efter sin död blev en major classic.
Jag har i princip sträckläst En man med många talanger i Mårten Edlunds smidiga översättning. Det finns inga döda punkter. Känneteckande för stor litteratur är i mina ögon hur den samspelar i en tradition, utan att göra avkall på sin egen röst. William Shakespeares viktigaste dramer vara alla omarbetningar av kända berättelser.
Highsmith har en alldeles egen, säregen berättarröst, och berättelsen har ett starkt driv från första sidan. Tom Ripley blir uppsökt av en Mr Greenleaf på en bar i Greenwich Village i New York. Han får uppdraget att leta upp Greenleafs son Richard i Italien och försöka övertala honom att komma hem, då hans mor drabbats av leukemi. Ripley, som inte har något bättre för sig, antar utmaningen och ger sig av.
I Italien blir de unga männen vänner och ett mindre menage a trois utspelar sig, med Richards väninna Marge. Ripleys psykopatiska och smyghomosexuella läggning leder till att han blir allt mer besatt av Richard och det vill sig inte bättre än att han dödar honom i en båt utanför San Remo. Man tänker på den engelske romantiske poeten Shelleys svartsjukedrama  och död i en roddbåt utanför italienska kusten.
Nu gör Ripley en närmast otrolig operation, antar Richards identitet och får äntligen möjlighet att leva som den playboy han alltid hade velat vara. Han cashar in Richards 500 dollar varje månad och reser runt i Italien och njuter av livet, utan ett uns dåligt samvete. Andra halvan av romanen skildrar hur nätets dras åt och berättelsen ser ut att gå mot sin oundvikliga upplösning. Men så händer något.
Ripley är för mig en sorts syntes av Dostojevskijs Raskolnikov i Brott och Straff och Jay Gatsby i  Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En av världslitteraturens mest gastkramande scener är kanske förhöret av Raskolnikov efter mordet på pantlånerskan. Raskolnikov mördar henne för att leda sina nietzscheanska övermänniskotankar i bevis, för att trotsa hela samhället med dess medelmåttiga typer som han känner sig vida överlägsen.
Jay Gatsby är istället en American Dream, den fattige killen som gör vad som helst för att bli rik och därmed vinna sin hjärtas dam. Jag tror jag aldrig glömmer den scenen i filmen när han (Robert Redford) för att visa sitt välstånd river ut de hundra sidenskjortorna ur garderoben och slänger dem på sängen.
Ripley däremot, är en psykologiskt nästan lika sammansatt typ som Raskolnikov. Hans planering för att komma undan, hans planering för att dupera i förhören med polisen är snarlik hur Raskolnikov försöker förutse polisens nästa steg.
Ripley har samma behov av lyx och det goda livet som Gatsby. Men när Gatsby gör allt han kan för sin stora kärlek är Ripley istället helt tom. Han älskar ingen. Han har en motstridig hatkärlek till Richard och i själva verket ser han ut som en border-line personlighet - en person som saknar en grundläggande trygghet i den tidiga barndomen och vars individuationsprocess störts eller brutits p g a bristande kärlek i sin hemmiljö.Kännetecknande för border-line-personligheter är att de aldrig kan utveckla normala relationer till andra. Antingen är de kalla och avvisande, eller så försöker de inta människor i sin omgivning fullständigt och överdriver så att omvärlden drar sig tillbaka. När Ripley kommer för nära och blir avvisad dödar han i ren kortslutning. Han vill inte döda, egentligen, men han gör det igen, när en vän till Richard söker upp honom och vill veta vad som står på.
Om man läser om Patricia Highsmiths uppväxt får man lätt bilden av en trasig barndom och störda relationer till styvfadern, som hon hatade, och mamman som hon älskade bortom allt annat. Jag kan inte komma undan känslan att detta är en sorts trauma som präglat Highsmiths liv och författarskap - sökandet efter den amoraliska människans kärnpunkt blir ett sorts livsprojekt. I hennes liv visade det sig också svårt att bygga långvariga relationer och mot slutet blev hon allt mer excentrisk och misogyn, dog ensam i schweizisk exil. Det gör hennes litterära projeket och sökandet efter jagets kärnpunkt än mer gripande. Ja, rörande.