Africa is a great country - Jens Assur på Världskulturmuseet

Första gången jag flög in över Afrika glömmer jag aldrig. Det var över Egypten, västerut bredde sig ett ofantligt land ut i riktning mot solljuset. Speglingarna i Nilen, den djupa grönskan vart man än såg i Nildeltat, öknen längre bort. Eller gryningen i Masai Mara, hyenor på väg mot vila efter nattens jakt. En svart noshörning i skogsbrynet.
Jens Assurs stora utställning med afrikanska bilder är enligt honom själv resultatet av tjugo års resor till olika städer och länder på den afrikanska kontinenten. Han berättelse om pojken som trampat på en mina och som fick benet avsågat med en fogsvans lämnar ingen oberörd. Det var en avgörande upplevelse för honom, som ändrade inriktning i hans liv.
Han har fått kritik för att hans bilder inte skildrar det Afrika man kanske tänker sig. Krigens, svältens, torkans och eländets kontinent. När man gått omkring i utställningen en stund känns det som en helt irrelevant debatt. Det finns så många Afrika.
När jag ser en bild på en man som målar mittlinjen på en ny väg kan jag inte låta bli att tänka att vägen sannolikt byggts av ett kinesisk byggföretag, ett av dem som köper in sig på alla tänkbara marknader både norr och söder om Sahara. Hotellanläggningen med pool i Kigali kanske ägs av indier som förbjuder svarta att beträda området om de inte är där för att arbeta.
Afrika är tydligen den kontinent på jorden där tillväxten är högst, vad nu det kan vara ett mått på i det sammanhanget, när EU köpt in sig på vattenrättigheterna i Victoriasjön. Själv kan jag inte glömma färjeläget vid södra stranden mittemot Mombasa. Det var den mest bisarra kåkstad jag sett, där färjeterminalen även tjänade som en sorts minaret med regelbundna böneutrop i högtalare på en volym som dränkte allt annat ljud. Det finns så många Afrika, skrev SIDA-chefen i GT idag. Det har hon alldeles rätt i. Assur skildrar några av dem.
För egen del har jag lite svårt för några av de ganska hårt stiliserade bilderna. De är inte bara stiliserade, de känns delvis nästan även steriliserade. Geometriska möster på landningsbanor och husfasader, warholska reklamskyltar i medljus, hav Men det är samtidigt en utställning med ett massivt, nästan lite omtumlande uttryck.
Med viss förvåning kunde man konstatera att det fortfarande är vita, europeiska män (tre till antalet), som invigde själva utställningen. Inte mycket verkar ha hänt i synen på Afrika i de etnografiska museernas värld.
The white man´s burden, som Kipling skrev.