Göteborgs återlämnande av textilierna från Paracas. Del 2

I gårdagens GP bemötte Maria Backman kritiken mot sina artiklar om Paracas-textilierna. Jag måste säga att det är med viss förvåning man kan konstatera att det nu inte så mycket längre handlar om en synnerligen komplicerad fråga om kulturarvet, utan om en fråga om skattebetalarnas pengar som har ett "uppenbart allmänintresse". Det är naturligtvis också en viktig fråga, men långt ifrån anslaget i artikelserien och den efterföljande debatten.
Ur mitt perspektiv har Backman en otacksam uppgift när hon stödjer sig på Värdskulturmuseets uppgifter i denna fråga. Skälet är att Världskulturmuseet faktiskt var den institution som drog igång hela denna process genom att rubricera sin utställning 2008 "A Stolen World". Det var den provokationen som gjorde att Perus regering lämnat över en formell not till Göteborgs stad med krav på återlämnande.
Därefter fick Världskulturmuseet och dess myndighet kalla fötter och insåg vad som skulle komma, vilket också skedde. Detta försökte man rädda genom att tillsätta Christer Lindberg som sakkunnig utredare. Om syftet var att stödja Göteborgs stad i den fortsatta hanteringen kan man säga att det syftet fullständigt misslyckades. Dels för att utredningen var klar två år efter beslut fattats, dels för att utredningen är så undermålig att den inte går att använda.
Kulturförvaltningen fick i uppdrag av Kulturnämnden att redogöra för det juridiska läget, det moraliska ansvaret och komma med en slutsats och förslag till beslut.
I vår utredning, som jag knappast kan tro att Backman läst, redogör vi för de vid den tidpunten kända historiska läget (2009) och går igenom de internationella konventioner som finns på området. Vi har hela tiden hävdat att detta är en museifråga och inte en angelägenhet mellan länderna Sverige och Peru. Kulturdepartementet bekräftade också denna hållning genom att avslå stadens begäran om att textilierna skulle föras över till staten, läs Världskulturmuseet.
Vi har i första hand använt oss av den internationella museiorganisationen ICOMs etiska regler, som tillämpas i museivärlden. I dessa regler framgår klart att om ett kulturföremål kan misstänkas vara stöldgods måste man omedelbart påbörja förhandlingar om återförande. Eftersom jag ville vara helt säker på att vi gjorde rätt tolkning inhämtade jag en second opinion från rättschefen vid Stiftung Preussischer Kulturbesitz, som är ansvarig för samtliga statliga tyska museer. Man hade ungefär samtidigt fått en begäran om återförande av Neferetiti-statyn till Egypten, så det var intressant att höra hur man resonerade i denna fråga.
Stiftung Preussischer Kulturbesitz bekräftade den uppfattning vi själva hade kommit fram till. Det är ingen tvekan om att textilierna är stöldgods och vi är skyldiga att påbörja förhandlingar om återförande.
I vår undersökning går vi också igenom samtliga andra internationella konventioner från Unesco och Unidroite.
När det gäller Stefan Jonssons uppsats, som till skillnad från Lindbergs är mycket läsvärd, anser sig Backman tydligen veta bättre vad den handlar om än författaren själv, så jag lämnar saken därhän.
Under maj kommer förhandlingarna mellan Göteborg och de peruanska museimyndigheterna och kulturministeriet att slutföras. Vi vet ännu inte utgången av dessa förhandlingar, men från båda håll är den goda viljan att åstadkomma en gemensam överenskommelse som gagnar kulturarvsfrågorna och i detta specifika fall de mytomspunna textilierna från Paracas den allra bästa.