Världens största klubbspelning - Håkan Hellström på Ullevi

En ganska bra bild för synkroniciteten när Håkan Hellström and his band spelade på Stora Ullevi ikväll, var Freddie Wadlings taktfasta rörelser med käppen - en sorts vertikal taktpinne som studsade mot scengolvets grå laminat. Allt liksom gick i takt, som om Hellström redan varit tillbaka från en världsturné och spelat för 70 000 personer ett par gånger i veckan.
Jag tror att det jag gillar allra mest med Håkan Hellström på scen är hans alldeles ocoola coolhet. Å ena sidan verkar han lugn som en filbunke och väldigt säker på vad han gör i varje liten rörelse. Å andra sidan verkar hans mycket begränsade gester och rörelsemönster så naturliga att man kan förledas att tro att han aldrig övar på sånt. Och det gör han nog inte heller.
Det var en mycket muntrare Hellström än i Scandinavium i vintras, då mycket av mellansnacket lät som midlife-crisis och uppgivenhet inför livets beska sanningar.
Ikväll alternerade inledningsvis deviserna TRO och TVIVEL på scenens takkrona. Men tvivlets och eftertankens kranka blekkhet övergick snabbt i beslutsamhetens friska hy när gensvaret från publiken överträffade allt man kan önska sig även om mycket redan var intecknat av musikkritiker som utpekat spelningen som klassisk redan INNAN någon tagit ett enda ackord.
Entusiasmen bland de inbjudna gästartisterna smittade också, inte minst Veronica Maggio sjöng duett med en integritet som gjorde avtryck. Oväntat bra var även Thomas von Brömsens klarinett-solo, trots att jag visste att han spelar det instrumentet sedan jag såg Pygmalion på Stadsteatern innan jul.
Bakgrundsfilmer och bilder har en alldeles särskild estetik som är både råbarkad, göteborgsk spårvagns- och varvskranmättad, samtidigt som det finns ett poetiskt berättande med mjuka former och inte sällan nostalgiska bilder som "Spola kröken" och filmklipp ur Den vita stenen.
Det enda som jag ibland funderar över är kanske själva musiken, som visserligen är underbart både svängig som i "Det kommer aldrig att vara över för mig" och mjukt nyanserad i ballader som "Det är så jag säger det". Det är lite som med Dylan - texterna är oftast  på en annan nivå än kompet. Men som med Dylan funkar det ändå.
Men störst av allt är kärleken som allt detta skapar. Den ocoola kärleken hos de skrikande och viftande tonårstjejerna längst fram och den oreserverade kärleken till fansen som gör att artisten himself dröjer kvar i halvtimmevis och snackar och snackar så länge han orkar. Hela Ullevi vibrerade av allt detta och på väg hem gick jag en sväng genom stan. Kändes som Rio de Janeiro. Vissa dagar och nätter vill man helt enkelt inte vara någon annanstans än här.