Pustervik till Stora Teatern?

Vid dagens möte i kulturnämnden fick kulturförvaltningen i uppdrag att lämna in ett anbud på Stora Teatern till Higab, som äger och förvaltar det vackra huset på Avenyn. Sedan debattartikeln i fredags har det varit febril aktivitet på förvaltningen för att få klart ett anbud innan tiden går ut idag och efter nämndmötet kunde jag skicka iväg ett preliminärt arbetsmaterial som kommer att kompletteras fram till dess att det skickas ut till kulturnämnden för beslut vid april-mötet. Då blir anbudet offentligt, inte innan dess. Om jag förstått saken rätt kommer Higab att processa anbuden under april och i bästa fall kan ett beslut fattas i kommunstyrelsen i maj. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns denna underbara idé. Stora Teatern borde även i framtiden vara en scen för teater, musik, dans och annan scenkonst. Det är Göteborgs äldsta scenrum, och sannolikt även det vackraste. Initiativet kom runt 1850 från den allerstädes närvarande S A Hedlund, framstående liberal publicist vid anrika Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. I ett konsortium med Gustaf Krafft i ledningen lyckades man på knappt tio år resa medel och genomföra byggnationen av teatern som öppnade den 15 september 1859 under namnet Nya Theatern med pjäsen Carl den Tionde Gustaf, om den enda svenska monark som avlidit i Göteborg, i ett hörnrum på landshövdingens residens vid Skeppsbron. Som så ofta blev bygget dyrare än man tänkt. Slutnotan blev 380 000 riksdaler istället för budgeterade 100 000. 1880 bytte teatern namn till Stora Teatern, som den heter än idag och under perioden 1920 till 1994 var den Göteborgs främsta scen för opera, operett, ballet och dans. Jag tror att mitt första besök där var runt 1980, en uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Under min Sturm- und Restaurangperiod i början av 80-talet arbetade jag ett par år som barmästare parallelt med studierna på krogbåten Åtta Glas som numera heter Styrbord babord. När man stod bakom baren och blandade Dry Martinis eller gjorde cappucini, båten hade en av stadens första maskiner, lyste skylten längs med teaterns takliv över hela centrala stan. Var det inte Csardasfurstinnan var det Animalen, som för övrigt hade urpremiär där. Jag minns som igår hur Tage Danielsson och en stor del av ensemblen kom ned till båten efter en föreställning och stannade ganska länge. Det kanske var på hösten 1980. Ja, det är en vacker byggnad. Ritad av Bror Carl Malmberg, med Dresdens Hoftheater som förebild försvarar den än i dag sin plats mitt i krysset mellan Avenyen och stråket mellan Järntorget och Ullevi. Det är en av stadens mest strategiska stadsrum, en plats som alla går förbi. Restaurangen, som de senaste åren också haft en fin uteservering med utsikt ned mot kanalen, hette ända till 1902 Restauration Gropen, ett namn med anor. Operan flyttade som bekant till sitt nuvarande läge 1994 och har sedan dess haft en strålande konstnärlig utveckling. Stadsteatern inhystes under några år av ombyggnad, men de gamla och tungarbetade lokalerna gör det svårt för en ensemble-teater att vara där. Då passar Pusterviks gästspelsscen däremot mycket bättre. Om Stora Teatern hade varit ledig våren 2008 när vi förstod att det inte skulle gå att bygga om nuvarande Pustervik på Järntorgsgatan hade jag arbetat för att flytta dit. Men vid den tidpunkten hade Sami ett fyrtioårskontrakt och tanken var inte aktuell överhuvudtaget. Vi hittade då Lagerhuset och det har varit en riktig resa att komma dit vi är idag. Inledningsvis såg det ut som om planfrågorna kring Heurlins plats skulle vara lösta under 2011, men som inte sällan har det dragit ut på tiden. Möjligen måste trafiken fram utanför huset vilket ser ut att omöjliggöra en scenbyggnad i direkt anslutning till foyern i Lagerhuset. Kanske det går att bygga en ny scen i ny byggnad på andra sidan gatan, det får kanske framtiden utvisa. Men för att säkra Pustervikteaterns verksamhet är en flytt till Stora Teatern en underbar chans. Jag tror att möjligheterna att skapa ett levande hus för dans musik och teater på Stora Teatern aldrig varit bättre än nu. Intresset från olika håll är påfallande stort, alltifrån kulturskolorna och gymnasieskolornas estetiska program till symfonikerna. Om vi sköter det här på rätt sätt kan Stora Teatern bli ett centrum för dans, musik och teater för göteborgarna och alla andra som vi hittills inte sett. Det är just den visionen som är så tilltalande. Pusterviks verksamhet, som sedan femton år blivit allt starkare under Hellen Smitterbergs ledning, blir då kärnan i den nya, gränsöverskridande scenkonsten, konsten som motor för all annan verksamhet i huset. Om kulturnämnden får möjligheten att ta över Stora Teatern tror jag att det är ett genombrott för konstpolitiken och kulturpolitiken i Göteborg. Allt oftare hör jag att kulturen är en överlevnadsfråga, att kulturen är stadens själ, också från kommunstyrelseledamöter och givetvis politiker i kulturnämnden. Jag tror att den analysen är riktig. Och ett levande hus med Pusterviks scenkonst halvvägs mellan Stadsteatern och Göteborgsoperan som jobbar med gästspel och olika nivåer av scenkonst, skulle stärka Göteborgs position som Sveriges scenkonsthuvudstad. Om kulturförvaltningen får uppdraget att arbeta med en sådan inriktning kommer vi att på alla sätt göra vårt yttersta för att Pustervik ska bli Nordens ledande gästspelscen för dans och scenkonst. Vi kommer att samarbeta med alla som vill och som har samma dröm, om det är Västra Götalandsregionen eller Way Out West. Men framför allt med det fria kulturlivet som är underexponerat och underfinansierat, men som kväll efter kväll levererar de mest häpnadsväckkande föreställningar av olika slag. Kulturskribenten Elin Grelson skrev i GP för någon vecka sedan att staden inte bara skulle lyfta fram de bredare kulturevenemangen. Jag tror hon har rätt. Men samtidigt måste jag säga att jag har så pass stor respekt för det fria kulturlivet och dess aktörer att jag inte skulle drista mig att exploatera det fria kulturlivet för att presentera staden i dess mångfald generellt. Vi jobbar med alla som vill och vi är mycket stolta över dem som väljer att gå sin egen väg för att skapa den konst man tror på. För den skull måste man inte låta sig enrolleras i ett stadsövergripande marknadsförings-projekt om man inte vill. Det är en viktig aspekt av mångfald och öppenhet som man inte ska underskatta. Och det är det nog inte heller någon som gör. Som tur är.