Förälskad i Lucia di Lammermoor

Om jag blev förförd av Alcina så måste jag nog medge att jag blev förälskad i Lucia di Lammermoor. Från första stund är Lucia i Kerstin Avemos briljanta tolkning i centrum på scenen. Och det är bra jobbat - för de manliga medspelarna; som brodern Enrico Ashton (Mats Persson) Raimondo Bidebent (Anders Lorentzon) är mycket övertygande. Och framför allt den för mig nya bekantskapen Bülent Bezdüz (han var tydligen med i Bohéme, men det har jag inget tydligt minne av) som Edgardo, är smärtsamt plågad i sin kamp för Lucias kärlek på liv och död. Det finns nästan ingen upplevelse av scenkonst som man kan få av en stark sopran, och gåshuden sprider sig när Lucia träder fram i slutet av första akten klädd som brud för att gifta sig med Arturo mot sin vilja. I andra akten, i den s k "vansinnesarian" när hon knivmördat Arturo och fortfarande känner sig fri och lycklig för att hon istället ska kunna gå till Edgardo är hon så utsökt sårbar, introvert, expressiv och sann att gränserna mellan roll och människa suddas ut. Avemo blir Lucia och även om jag inte har absolut gehör känns det som om hon landar på trestrukna F till slut, vilket är målet, vad jag förstår. Så oerhört sårbar rösten hos en sopran ändå är. Så mycket som ska stämma, så mycket som kan gå fel. Att få vara med om en sådan här kväll, när allt faller på plats, är en upplevelse som går utanpå det mesta. Charles Edwards uttrycksfulla scenografi är patinerat vacker och sprucken, kammaren där den förvirrade Lucia mördar sin make och där hon kryper tillbaka i sin döde brudgums armar fortfarande sjungande ut sin kärlek till Edgardo understryker på alla sätt dramats höjdpunkt. Det är smärtsamt vackert. Donizettis opera från 1835 bygger på Sir Walter Scotts roman The Bride from Lammemoor - som i sin tur bygger på en verklig händelse - en ung flicka som gifts bort mot sin vilja för att reglera relationer mellan familjerna. Opera handlar om tragedi. Det är kärlek och död, Eros och Thanatos som återberättas på olika sätt, i olika varianter och tonarter. När man tar en titt på Operans program för nästa säsong är det kvinnor i centrum; Tosca, Salome, Lucrezia Borgia, Lady Macbeth från Mzensk. Så kan man också lyfta fram jämställdhetsperspektivet. Lucia är ett offer för patriarkatets maktspel och flyr in i ett logiskt vansinne för att det är enda sättet att i ett sådan samhälle kunna ta makten över sitt eget liv, åtminstone för en stund. Jag tänker hela tiden på dagens kvinnor som tvingas ut i samma elände - de som lever i hedersrelaterade kulturer och måste offra sina liv för att rädda familjens ära, eller liknande omständigheter. Å ena sidan är det nedslående att vansinnet historiskt ibland var den enda vägen till emancipation för många kvinnor. Å andra sidan är det i högsta grad ett sätt för Göteborgsoperan att problematisera de klassiska hysterike-rollerna i en underliggande modern kontext. Problemen är de samma, bara i andra miljöer.