Flyga utan vingar - Fåglarna på Nya Studion

Ibland lyckas konstnärer med sina verk synkronisera med verkligheten så att dikten ibland överträffar just denna. När jag såg genrepet av Fåglarna igår på Nya Studion kändes miljön i det övergivna huset med scenens öde men vackert bedagade lantställe med vit flygel som vore den lyft ur sitt sammanhang i nordöstra Japan och flyttad till Göteborg.
Conor McPhersons bearbetning av Daphne du Mauriers novell Fåglarna från 30-talet har en tung aktualitet, som med Björn Runges energiska svartsyn bara blir ännu tyngre. Tre trasiga och rädda människor har lyckats överleva katastrofen och har barrikaderat sig i huset, maten börjar ta slut, el finns ingen, batterierna till radion måste sparas. Som efter en tsunami, i väntan på undsättning, utan att veta om den någonsin kommer fram.
Johan Grys Nat bär på tunga minnen, men är i sin skörhet ändå hoppfull genom det trevande sökandet efter den än skörare, men ljusare Julias (Nina Zanjanis) frusna händer. Hon försöker öppna fönsterluckorna, för att släppa in ljuset, men de stängs igen av den slutna författarinnan Diane i Alexandra Zetterbergs öppna tolkning. Diane prövar sin position, sitt skrivande, sin glömska och inser att hon inte har någon plats i huset när Nat och Julia långsamt drar ifrån.
Då dyker den hotfulla grannen Tierny starkt spelad av Mattias Nordkvist upp och pekar på en väg ut ur huset för Diane.
Och det slår mig att det i någon mening är en skapelseberättelse som återberättas igen, i ruinerna efter katastrofen. En dubbelexponering av Adam och Eva på väg ut ur paradiset. Livet som någonstans, i det djupaste svarta, ändå tar ny sats och vänder sig bort från smärtan och börjar om. Runges svärta ljusnar i kanten. Diane öppnar dörren och lämnar huset, lämnar Nat och Julia bakom sig, på samma sätt som fåglarna flyger ut mot havet vid lågvatten och återvänder igen när vattnet stiger, som det sägs i inledningen. Det är en ovanlig rytm i den här föreställningen, ett tempo som jämnar ut alla fraseringar och orena harmonier. Det förstärker den depressiva monotonin, men destabiliserar å andra sidan samtidigt förutsägbarheten i det dramatiska berättandet.
Hitchcook bor inte här längre.