Om konsten att bli vuxen

Yvonne på Backa teater är en på många sätt genialisk pjäs. Det man brukar kalla Gombrowicz pre-absurdistiska pjäs Yvonne. Prinsessa av Burgund från 1935 har på senare år spelats som en pjäs om mobbning, senast för ett par år sedan av Dalateatern. Men Mattias Andersson och ensemblen tar tematiken ett steg till i en lysande föreställning i Ulla Kassius mycket effektiva scenografi. Rummet liknar närmast en bygdegård på 1940-talet, med publiken i rader längs väggarna. Baren i fonden är dock mer Café Opera och det är naturligtvis meningen. I taket speglar, för att krympa och förstora rummet. Det som möter en när man kliver in i scenrummet överlåter jag åt var och en att ta in, men det är ett preludium som lovar mycket, och även infrias.
När man väljer att återanvända befintliga äldre pjäser och modernisera dem uppstår ofta svårigheten att föra in de samtida elementen utan att det enbart blir genom modern rekvisita, som kläder, vilket bara känns som en nödlösning. Denna fälla styr man förbi genom den tidlösa scenografin och genom arbeta om manuset utifrån en ny idé om textens bärighet och möjliga tolkningar. Prinsessan av Burgund antar jag är en anspelning av Gombrowicz på den tyska historiska, men samtidigt mytologiska personen Kaspar Hauser, som var en autistisk ung man som dök upp i Nürnberg den 28 maj 1828 och utgav sig att vara prins av Baden. Han mördades till slut, troligtvis av släktingar till furstehuset. Han hade suttit fängslad i en garderob i alla år p g a sin psykiska funktionsstörning innan han lyckades fly från slottet.
Yvonne stör alla också i det kungahus hon nu dyker upp. Inledningsvis får man också känslan att det är just mobbningproblematiken man vill åt - den irrationella ilska som lätt uppstår när man stöter på en viss typ av obstinat icke-kommunikation - en sorts provokation som i vissa fall är förståelig och som framkallar de allra lägsta av gruppdynamiska processer.
Men nyheten i Mattias Anderssons tolkning är de texter som olika ungdomar i Göteborg har skrivit och läser upp. De ger röst åt Emelie Strömbergs annars nästan tigande Yvonne, som trots tystnaden verkligen artikulerar den smärta som det innebär att lämna barndomen för att ta plats i ett vuxenliv som känns främmande och ovant.
Runt Yvonne finns en dubbelexponering av normalitet - Maria Hedborgs sköra drottning Margareta och hennes ytliga och vaxade kung Ignatz övertygande spelad av Lars Väringer. Som en yngre upplaga glänser både Peter Viitanen som prins Filip och möjligen ännu starkare lysande Marall Nasiri som Isa. I båda fallen finns Yvonne och en tidigare upplaga i form av en städerska på slottet som Ignatz våldtog och mördade i sin ungdom. I Gombrowicz pjäs kvävs Yvonne av ett aborrben i slutscenen. Men det ville nog inte de göteborgsungdomar som medverkat i manusproduktionen. Så Yvonne vinner sin inre kamp för att bli vuxen, tar sig samman, reser sig från det dukade festbordet, packar sin ryggsäck och ser helt lugnt på den tragiska sextetten vid bordet och lämnar scenrummet och kliver ut ur pjäsen.
På senare år händer ofta att man försöker involvera publiken. I den här pjäsen äger det rum på ett naturligt vis genom att den omringar spelplatsen och man behöver inte hugga någon på första raden för att skapa publikkontakt. Även speglarna i taket förstärker denna närvaro. Det är befriande och inte påträngande, men närvaron tätnar allt eftersom fabeln djupnar.
Av de sköra texter jag hör ungdomarna läsa är det lätt att känna igen det allvar som präglar ungdomars existentiella grubblerier. Det är ingen tvekan om att de är skrivna med hjärteblodet, och det väcker respekt och en stilla glädje. Ty det slutspel av individuationsprocess som äger rum när en ung människa lämnar adolecensen för att träda in i vuxenlivet är ingen lätt match, idag kanske värre än någonsin, när kravet på normalitet och allmän lycklighet ångar från varenda Facebook-sida. Man kan undra hur världen ser ut om trettio år, om bara en liten minoritet av dagens unga lyckas behålla kontakten till sitt barndomsjag och sina urupplevelser.
Och det är just i det här fältet som Mattias Anderssons uppsättning av Yvonne är en så angelägen pjäs. Den antyder svar på frågor som alltför sällan blir ställda, åtminstone av det vuxensamhälle som väljer att syssla mer med sig självt än med dem som försiktigt frågar efter vägen.