Ny skulpturhall på Göteborgs konstmuseum

Till skillnad från måleri kan jag tycka att museernas skulpturutställningar ofta har en tendens att kännas avslutade. De kan påminna om en sorts öppna magasin där skulpturerna visas upp för att de är betydelsefulla, men mer i kraft av sin historiska betydelse, snarare än som en del av en aktiv dialog som problematiserar aktuella frågor inom samtidskonsten. Periodvis kan jag tycka att det också känts så på Göteborgs konstmuseum. Jag minns några skulpturer som visats där sedan min barndom.
Så inte nu. Förändringen av skulpturhallen som idag hade vernissage är inget mindre än ett helt nytt kapitel i museets historia. Man visar några av den senaste tidens fina donationer och inköpta verk i ett helt nytt sammanhang. Den stora hallen riggas nu med två i det närmaste monumentala verk i var sin ända av rummet. I östra delen finns Cajsa von Zeipels magnifika "Seconds of Ecstasy" - en strippa som snurrar motsols i ett rosa ljus från söder. Hon är upp och ner, rör sig runt en stång som lär vara ett attribut i striptease-lokaler och sätter fram en utsatthet som Paul Celan fångat i en legendarisk formulering:
" Den som går på händer har himlen som avgrund under sig".
I västra delen av hallen visas en maskulin fallossymbol som inte bara kontrasterar med sitt formspråk, utan som även ejakulerar sina excentriska ljud- Ulf Rollofs lika magnifika "Bälg IV"
- en önskeskulptur för mekano-fascinerade män och kvinnor. Dessa båda genustyngda motpoler präglar hela rummet - sällan har jag sett en sådan rå erotisk spänning i ett musealt rum av den storleken.
Det är förstås dessa båda skulpturer som dominerar rummet, men det lönar sig verkligen att titta närmare på övriga verk i hallen. Ett par av dem känns som ett hårt slag i mellangärdet, som Thomas Broomés "Äggskalspojken" vilken känns hämtad ur skolmålningen "Blir du lönsam lille vän?" av Peter Tillberg. Står man framför pojkens skolbänk ser man ett barn, i väntan på att lyssna och ta del av undervisningen. Men om man går runt skulpturen gör man den förfärande upptäckten att pojkens bakhuvud är krossat. Det känns som en attack mot hela den svenska skolan, en replik till frågan om lönsamhet - skolan som ett system som i sin nuvarande form bryter ned individen med ett övervåld av hittills okänt slag.
Flera andra verk pockar på uppmärksamhet, för var och en att upptäcka. Men jag måste ändå nämna Anastasia Ax och hennes osannolika "Trunks", en hög med små blekgula elefantliknande ungar, som i en krubba, exponerade i en nisch som för tankarna till ett spökhus eller skräckkabinett. Kontrasten mellan det nyfödda och oskuldsfulla till det samtidigt kusliga och okontrollerade skapar en rörelse i den lilla nischen så att man bara väntar på att de små djuren ska börja leva....
Det känns som om det är möjligt att konstnärligt göra precis vad som helst på Göteborgs konstmuseum just nu. Idag lyser ljuset in i skulpturhallen, utanför smälter isen undan, det börjar växa i skrevorna upp mot Rehnströmska parken och Näckrosdammen. Det är bra så.