Liljevalchs vårsalong

Nästan salongsberusad blir man, av ysterheten och lekfullheten på Liljevalchs. Årets vårsalong har lockat mer än 60 000 besökare, mot planerade 45 000. När man vandrar genom de vackra rummen ute på Djurgården förstår man varför. Det är sällsynt charmigt och spretigt, spännvidden är enorm. Vissa inslag i samma härad som det närbelägna Hötotrget, andra verk spjärnar emot och biter sig fast. Juryn bestående av Martin Aagård, Ingela Lind och Thomas Breitenstein Millroth vittnar i katalogens preludium om att det måste det ha varit ett rasande roligt arbete att välja och vraka i floden av inkommande bidrag. Vårsalongen har funnits sedan 1921. Det är ett slitstarkt koncept, som jag tror bara blir bättre och bättre efter hand som genregränser suddas ut, korsningarna mellan det elitistiskt, konstnärligt krävande och det respektlöst amatöristiska blir allt vanligare, när medier och medel används på nya sätt.
Det som är påfallande är ändå den genomgående humorn i så många verk.
Tunnelbanekartan över Uddevalla får var och en som korsat Bäveån att dra på smilbanden, särskilt vid hållplatsen gymnasieskolan , påpassligt belägen vid Flosklernas torg....
Imponerande är Karin Auran Frankensteins Cow Dung Chair, en skulptuerad fåtölj-divan tillverkad av lera, sand, halm, papper, torv och kobajs som möjligen problematiserar det hållbara samhällets räckvid in i indiska reinkarnationsläror.
Inte lika rolig, utan snarare plågsamt samtidsaktuell är Maja Qvarnströms "Frieri på Österlen", två finklädda människor på en gräsmatta i ett moln av svavel, skyddade med gasmasker som i Japan, ett verk med samma dagsnotering som Tova Franssons Kalasjnikov, virkad och i stärkt duk pekar med mynningen rakt in i den libyska tragedin.
Peder Gowenius Påvens begravning är en färgstark installation av en altarring med clerius och allt. Som ledord i stora bokstäver över kolonnerna i fonden "ÅTERHÅLLSAMHET", förstås en anspelning på det för en tid sedan häftigt omdiskuterade celibatet i den katolska prästkåren.
Man kan inte säga att återhållsamhet präglar denna frejdiga vårsalong - det är bara att ta spårvagnen från Sergels torg ut till Liljevalchs och färdas längs en av världens vackraste spårvagnslinjer, där glittret i Nybrovikens vatten endast överglänses av glittret i den sympatiska konduktörens ögon. Man kan t o m få ett leende - det är som på 1900-talet, fjärran obegripliga instruktioner och magnetnetkort som tappar laddningen. Tacka vet jag en ordentlig stämpel och en biljettremsa där det tydligt framgår hur mycket man har kvar!