lördag 12 mars 2011

Johanna på historiens slaktbänk

Heliga Johanna från slakthusen på Folkteatern är en uppsättning som hade gjort succé även på Brechts teater Berliner Ensemble. Melanie Mederlind regisserar med säker hand ett manus som kanske är en av Brechts rakt igenom mest marxistiska pjäser.
Brecht var onekligen främst av de lärjungar bland dramatiker som följde Marx, också genom de mest klassiska feltolkningarna av Hegels dialektiska metod. Johanna, så charmerande och levande och livfullt gestaltad av Sanna Ingemaa Nilsson, genomgår en dialektisk utveckling i den mening som Brecht troligtvis avsåg. Hennes trosvissa frälsningarmé-perspektiv slår i andra akten över i sin motsats, antites, när hon lämnar religionen - folkets opium enligt Marx - för att ansluta sig till den revolution som arbetarna vid slakthusen förbereder genom att arrangera en storstrejk i Chicago, och slutligen utvecklas till en syntes av de båda hållningarna där Johannas religiösa människokärlek och socialistiska övertygelse smälter samman i en ny insikt. Men Johannas idealism och sanningskärlek krossas av de kapitalistiska krafternas obönhörliga logik och utstuderade intriger för att tjäna ett par kronor, genom hazardspel på börsen om boskap och deras priser, styrda brevledes från Wall Street till hyperkapitalisten Mauler, övertygande ambivalent spelad av Anders Granell. (Som för övrigt också genomgår en dialektisk utveckling från storkapitalist till ruinerad fattiglapp, och slutligen insiktsfull finansman med nytt uppdrag från Wall Street).
Brechts intentioner med pjäsen var troligen att peka på den omänskliga slakten av antifaschister som pågått sedan Första världskrigets slut under de inbördeskrigsliknande uppgörelserna mellan spartakister och nationalistiska frikårister med faschistisk inställning i början på tjugotalet och efterhand den tilltagande nazismen. Urpremiären stoppades av nazisternas maktövertagande 1933 och försenades till 1959, tre år efter Brechts död. Brechts ambitioner med flera av verken från 30-talet var just att "bryta upp likgiltigheten och letargin" som präglade många inför de nazistiska förbrytelserna. Han skrev då " När vi de första gångerna berättade om hur våra vänner slaktades ledde det till ett skri av upprördhet och många erbjöd sin hjälp. Då hade hundratals slaktats. Men när tusentals hade slaktats och slutet på slaktandet inte var i sikte, spred sig tigandet och inte så många ville hjälpa till längre."
Jag tror inte att slakthusen i Chicago enbart är en anspelning på maffians styrning av den amerikanska livsmedelsindustrin under 20-talet, utan också har en tydlig koppling till det hegelianska begreppet "historiens slaktbänk" där alltför många människor offrats för orimliga politiska och sociala projekt.
Mederlinds uppsättning på Folkteatern är en för mig typisk Brecht-föreställning. Det finns en lätt tröttsam agitatorisk tonart, som även i denna pjäs varvas med gemensam läsning av repliker och körsång som i den klassika grekiska tragedin. Särskilt påfallande blir det i första akten, efter pausen svingar man sig upp på en högre nivå, där ljussättning och scenografi förstärker den själsliga utvecklingen hos Johanna och Mauler.
Katrin Nottrodts sparsmakade, men distinkta scenografi, och Carina Perssons ljussättning är vid några tillfällen helt genial. Den grå murade väggen i fonden öppnas till slut av Johanna, hon pressar upp den som en svängdörr, och det är i samma stund en ny fas i hennes utveckling. När väggen vrids mot vänster och ljuset faller in över de murade linjer uppstår en visuell chock av ljus, form och tystnad. Kören, eller körerna är en fin bekantskap. Den mjäkiga versionen av "Internationalen" känns som en vass pik åt senare års Första-Maj-övningar i Västeuropa.
Heliga Johanna från slakthusen är en mycket stark föreställning och nya Folkteaterns repertoar är ett vitalt tillskott till Göteborgs och Västsveriges teaterliv. Det är en underbar situation att inte kunna bestämma sig för vilken premiär man vill gå på först, utan att man måste singla slant för att kunna bestämma sig.
För varje år som går känner jag bara en djupare sympati för scenkonsten, kanske beror det på autenciteten i ögonblicket, dramat som ögonblickets konst, mitt i reproducerbarhetens självklara Spotify-, Internet- och DVD-liv. Tacka vet jag en sprucken röst och en grumlad blick mitt på en scen, ny varje dag, ett skådespelarubjekt och individuell tolkning som vidgar sin roll gång på gång på gång.