Profiten och profeten från Västra Götaland

"En existentiell komedi" rubriceras Profeten i Västra Götaland på Stadsteaterns stora scen. Det är verkligen en ganska stor scen, tänker jag, när scenografin städats ut i kulisserna och resterna av profetens kontor dinglar som en posttraumatisk mobil mitt i rummet. Det är en stor, djup scen, och vridscenen mitt på var banbrytande när teatern öppnade portarna 1934. Den är lika användbar idag och Maja Ravns scenografi bygger denna gång på scenförskjutningar åt vänster för att skapa nya, delvis hårt stiliserade rum.
Kanske är det en existentiell komedi - det blir en del igenkännande och spontana skratt. Roligast är Peter Apelgren, som profeten John Erlandsson, vars naturligt humoristiska fallenhet också för teaterscenen tar sig en del härliga uttryck. Han improviserar t.ex. frejdigt i ett offentligt framträdande på temat "själv är bästa dräng", och under talet till Partilles Lionsclub (Little Bangalore). Men efterhand fastnar hos mig skrattet i halsen.
Jag kommer på mig själv med att gång på gång tänka på Heliga Johanna från Slakthusen. I den pjäsen, nu aktuell på Folkteatern, gestaltar Brecht den socialistiska kampen för rätten till arbete och drägliga arbetsvillkor. Profeten från Västra Götaland blir med Anna Takanens distinkta regi av Fredéns manus ett omtag av frågan, men nu ur det senkapitalistiska samhällets rovdrift på människors behov av bekräftelse och jakt på snabba lyckokickar. Pjäsen sätter fram en samhällsbild som är paradoxal i den meningen att den indoktrinering av människornas själar och hjärnor som de kommunistiska diktaturerna aldrig lyckades att genomföra fullt ut, nu istället har genomförts i den nyliberala kapitalismens namn - pudrad med några stänk lutheransk arbetsmoral " i Ditt anletes svett ska Du äta Ditt bröd".
Indoktrineringen lyckas särskilt snabbt i konsensuskulturer som den svenska. I takt med en sjunkande allmänbildning och övertro på myndighetsinformation har svenskarna blivit ett folk som inte längre har varken tid eller ork att ifrågasätta gällande samhällsnormer, eller ens kritiskt granska info om aktuella händelser - tydligt för alla som har möjlighet att för närvarande följa svensk nyhetsbevakning av atomkraftolyckan i Japan och jämföra den med t.ex. BBC eller tyska nyheter.
Men samhällskritik är en sak - en annan sak är den förödande ideologi-produktion som äger rum på snart alla samhällsområden. Fredén/Takanen fångar många av dem - föraktet för övervikt, bristen på förståelse för alternativa livsmönster, sökandet efter frälsning i astrologi och annan charlatanism, drömmen om folkhemsparadiset i Thailand men framför allt den massiva arbetslinje som hävdar att arbete är den enda vägen till självförverkligande.
Apelgrens John Erlandsson är en, med egna ord, "tom" människa, som efter en hjärtinfark får för sig att försöka fylla livet med mening. Det går så där. Och genom hans nyvunna status som regionprofet efter att ha försökt luftfakturera sig ur den ekonomiska krisen fylls även de tomma lådor som han själv och hans trogna och arbetsamma hustru Maud (Carina M Johansson) med floskler. Till slut stelnar de i munnen och nedbrytningen tar vid.
Revolterar mot den regionala överideologin gör Vera, livfullt spelad av Mia Höglund Melin, som vågar vägra vuxenlivet, genom att barrikadera sig hemma och lägga på sig genom frosseri av godis. Hennes val är negativt, hon väljer bort striden.
För det aktiva valet att protestera står Inger, en moderniserad Johanna från Slakthusen, fd chefssekreterare, obestämbart sanningssökande och energiskt gestaltad av Sylvia Rauan. Hon blir en tjugohundratalets Bakunin, en bombkastande anarkist som tar friheten i egna händer och sätter en ända med förskräckelse. Not with a whimper, but a bang" för att skriva om T S Eliot.
Min slutsats blir att det inte finns någon öppning. Hela Sverige är regionaliserat. Centrala perspektiv och frågor saknas. Utbildning och samhällskritik har marginaliserats. Ingen orkar tänka, och den som gör det slår istället till med full kraft. Det glada skrattets går över i ett ironiskt leende och stelnar slutligen till en sarkasm. Det våras på Stadsteatern.