onsdag 4 januari 2012

Björn Wiman om manligheten

I en munter nyårskrönika skriver DNs kulturchef Björn Wiman om mandom, mod och morske män som utgår från den i hans ögon undervärderade Magnus Ugglas litterära kvaliteter. Han lanserar den intressanta teorin att Uggla i själva verket kanske är det nationella samvete som en gång Bellman var under Gustaf III och Strindberg under Oscar II.
Ty Ugglas fotbollsramsor är "gravt underskattade som dokument över den moderna svenska manlighetens baksidor: dess lönnaggressiva misogyni, dess prylgalenskap och eviga jakt efter bilar, barnflickor och vodkashots".
Med tilltagande rodnad inser jag att som medlem av den förtryckande gruppen vita, europeiska medelålders män är jag beredd att aktualisera och pröva snart sett vilken anklagelse som helst om systemisk låghet, psykologiska defekter eller självsvåldigt, maktfullkomligt uppträdande. Men kanske inte just dessa svenska manlighetens baksidor.
Varför?
Vet inte, konstaterar jag med lika röda kinder. Kanske beror det helt enkelt på att jag inte riktigt känner igen mig i som deltagare i denna tydligen utbredda jakt på bilar, brudar och spånken.
Det kan kanske bero på alla möjliga saker, säkert genetiska defekter eller bristande solidaritet med gruppen, eller ve och fasa, bristande manlighet?
Då känner jag starkare systerskap med Ebba Witt-Brattström som skrev en mycket intressant artikel om August Strindbergs Ensam för ett par dagar sedan i samma tidning. Där diskuterade hon sin uppslagsrika idé "Ensamhetens poetik", som jag nog måste be att få återkomma till.
I alla händelser tycker jag att jag börjar känna igen DNs kultur-del igen. Där det finns plats för allt, båda skratt och allvar. Året börjar bra.