Överförverkligandet av verkligheten - tillägg till Motturis bok om etnotismen och debatten om arkitektur och kriminalitet.

När jag går tillbaka till ett par ställen i Aleksander Motturis bok om etnotismen tänker jag att han på ett träffande sätt beskrivit processer som upprepar sig gång på gång, t.ex. i just nu pågående debatter om ytterstaden. Nyligen skrev Mark Isitt några artiklar på GPs kultursida om Hammarkullens och Biskopsgårdens arkitektur som med viss rätt fick kritik för att vara högdragna. Tesen att arkitekturen bidrar till ökad kriminalitet lämnar jag till experterna att ta ställning till, men Isitt försökte leda sin tes i bevis som gäst hos verkligheten med samtal med personer som bor där. Det skapar ett mind-set som är svårt att komma åt - det bygger på empiriska, om än tidsmässigt begränsade studier.
Motturi beskriver detta träffande i sin bok, fem år innan Isitts artikelserie.
"Eftersom det är Verkligheten som skildras....., ja Sanningen om hur det är i Förorten, blir.... all kritik av den speciella skildringen, också när den kommer från de människor som har sin hemvist i Verkligheten, ett uttryck för ett intellektuellt tillkortakommande. Denna retoriska strategi, överförverkligandet av verkligheten (min kursivering) , fungerar eftersom gränsdragningarna och associationskedjorna redan är nedlagda i vårt språk."
Motturi utgår här ifrån sin språkfilosofiska forskning om Wittgenstein, som också är referensen till denna begreppsbildning och det tydliggör på ett effektivt vis att det som Derrida skrev, inte finns något utanför språket.
Isitts argumentation bygger på en retorisk figur, överförverkligandet av verkligheten, som är svår att komma åt, eftersom texterna redan från början bemöter de invändningar om bristande verklighetsförankring som är väntade. Då är det sedan lätt att avkräva opponenterna konkreta förslag och ironisera över bristen på alternativ.
Jag undrar hur man ska hitta fram till en verklig dialog kring de här frågorna, som är så viktiga för stadens (städernas) utveckling? Medborgardialoger är numera mycket viktiga i all samhällsutveckling. Ibland lyckas de som ställer frågorna också omvandla de inkomna synpunkterna på ett bra sätt, ibland går det mindre bra. Jag är övertygad om att det systematiska arbete som nu pågår kring internationell workshop och medborgardialog inom Centrala Älvstaden kommer att bygga upp en kunskapsbank som ger avtryck på allvar i visionen om det framtida Göteborg. Då behövs alla tänkbara synpunkter, även de djupt kritiska. Kanske kan också den av Mark Isitt och Anders Beitholtz initierade arkitekturmässan i Göteborg i höst bidra till samhällsdialogen om arkitektur, stadsbyggnad och Göteborgs framtid? Åtminstone om den kan röra sig i verkligheten och inte drabbas av dess överförverkligande.