Bohusläns historia

Det finns standardverk som det alltid lönar sig att återkomma till. Sedan en tid läser jag om Bohusläns historia, som kom ut 1963 under redaktionell ledning av Erik Lönnroth. Verket genomsyras av den weibullska källkritik som Lönnroth skolades i och det leder på många ställen till en precis ordknapphet som på ett träffande sätt korresponderar med Bohusläns karga natur och sublima skönhet i det yttersta havsbandet och bland dess renslipade berghällar. Lönnroth skriver: "I alla lands historia finns det konstanta, av naturen bestämda faktorer. I Bohuslän heter de sjön, vinden och bergen - de har begränsat bosättningsområdena, styckat upp jordbruksbygden, hållit liv i växtligen med havsdagg och milda vintrar, erbjudit många farleder och gjort dem osäkra med stormar och strömmar".
I dessa enkla rader finns det för mig mer bohuspoesi än i mycket annat som har högre litterära anspråk. Orden träffar kärnan - Bohuslän är ett landskap som på ett starkare sätt än många inlandsdistrikt är helt genomblåst av vind och saltregn. Att vara ute vid kusten är som att uppehålla sig i en väderrapport. En av mina starkaste ungdomsupplevelser därifrån var vintrarna, när det varit kallt länge, isen låg och det var några grader under noll. Kanske snöade det lätt. Men så ur intet uppstod en varmfront, det började blåsa, vinden vred till sydväst, det knakade i havsisen, snöfallet gick över i lätt regn och det luktade plötsligt tång och sälta istället för torr is.
Väderomslaget, på sommaren kanske när ett styv nordvästlig bris lägger sig mot kvällen och strandskatorna sjunger längs stränderna, är den djupaste händelsen i ögonblicket. Tillfället som uppstår, makrillstimmet som lyfter och går in i viken, vrakgods som blir synligt när vattenståndet sjunker. Rörelsen, omslaget, förändringen, är Bohusläns karaktär.
Inget fastnar, tidvattnet vänder igen och dränker stenstränderna för ett nytt halvt dygn.
Kanske är det också den ständiga förändringen som skapar de skilda livsvillkor som människorna i Bohuslän alltid anpassat sig till. Bohusläns historia är särskilt intressant eftersom den på något vis avrundar seklens bohuslänska utveckling, innan landskapet utvecklades till något helt annat än det varit sedan medeltiden. I det avslutande kapitlet av Stig Boberg kan man läsa; " Bohusläns ekonomiska utveckling sedan medeltiden kan uppvisa en rad perioder av starkt uppsving, som dock inte blivit bestående någon längre tidsrymd. Typiska exempel härpå är sillfiskets och stenindustrins högkonjunkturer med åtföljande krisår. Differentieringen i landskapets näringsliv, arbetskraftens rörlighet och mångsyssleriet har i någon mån eliminerat skadeverkningarna av dessa omkastningar."
Ty det som hände sedan kan man väl säga är allmänt känt. Turismen tog fart. Båtlivet exploderade. Maxi 77 båten från Pelle Pettersson blev det moderna genombrottet i det västsvenska friluftslivet till havs. De raka linjerna, ståhöjden i ruffen och funkis-präglad livsstil förändrade för alltid månaden juli bland de bohuslänska skären. Och i någon mening är det följdriktigt. Den expanderade turismen blev den nya sill- och stenperioden. Med få undantag är det också sommarturismen och delårsboenden som utgör grunden för de samhällen som i Dalsland eller Hälsingsland blivit övergivna och dött ut. 1000 invånare på vintern, 15000 på sommaren och 200 butiker, service och restauranger under den mest behagliga tredjedelen av året. Kanske är det just det oberäkneliga vädret som gör att säsongen aldrig verkar kunna bli längre än sex veckor, hur fin sommaren än är. Det är kanske än så länge också den viktigaste förklaringen till att Bohuslän ännu inte förstörts helt och slitits ned av överexploatering?
Den litterära traditionen i Bohuslän är närmast obefintlig. Per Kalms bohuslänska resa från 1742 är den första skildringen och ett betydande tidsdokument. Men det är egentligen först när det gamla Bohuslän verkar sjunka vid horisonten som de litterära berättelserna vaknar till liv. Av personliga skäl för mig är Karl-Allan Nordbloms bok Väderöarna ett mycket viktigt memento om livsmönster och berättelser som bara finns kvar som skuggor i skymningen. Och den skönlitterära författare som i mina ögon bäst fångat det föränderliga och förrädiska i det bohuslänska landskapet och skärgårdarna är Gunnar D Hansson, som i sina böcker Olunn (om makrillen), Lunnebok (om lunnefåglarna) och Idegransöarna (om idegranens förbryllande förekomst). De böckerna ska jag läsa om till sommaren och jag kommer, som jag brukar göra, förstå att jag ännu inte blivit färdig med dem - inte den gången heller.