Tyska Akademien hos Svenska Akademien

Sedan i torsdags har Deutsche Akademie der Sprache und Dichtung (Tyska Akademien för Språk och Diktning) sitt årliga vårmöte, denna gång i Stockholm. Initiativet kom från författaren Aris Fioretos under sin tid som kulturråd i Berlin, och passande till vårmötet blev han också invald i det vittra sällskapet. Arrangör i Sverige är Goethe Institutet i Stockholm och Svenska Akademien där också ett par författarsamtal genomfördes under fredagen.
Själv medverkade jag i torsdags på Goethe Institutet på Bryggaregatan i ett samtal med Aris Fioretos om den nyare svenska litteraturen och därefter bar det av till Sveriges troligtvis vackraste bibliotekt, Stadsbiblioteket vid Odenplan.
Den biträdande bibliotekschefen som hälsade välkommen beskrev den obeskrivliga, runda boksalen, ritad av Gunnar Asplund, som ett bokens tempel, och högst upp under taket blickade översteprästen själv, August Strindberg, ut över menigheten, iklädd cylinderhatt, med hårtestarna flygande runt kinderna.
Och nog blev det en mässa över den svenska litteraturen på alla sätt. Ingen gång behövde kyrkstöten rycka ut och putta till eventuellt insomnade klentrogna.
Tyska Akademiens avgående ordförande professor Klaus Reichhart höll en kort introduktion till den svenska litteraturen på en fem-tio minuter som var så pregnant och kondenserad att jag sällan hört en så fin sammanfattning. Det är tysk akademisk skolning när den är som bäst.
Mer pompös var då professor Heinrich Detering i sitt samtal med P-O Enquist och förläggaren Michael Krüger, när han försökte leda i bevis att inga nordbor får Nobelpriset i litteratur eftersom man numera delar ut ett pris från Nordiska Rådet. Dessutom hade han återkommande synpunkter på att varken Tomas Tranströmer eller P-O Enquist hittills fått Nobelpriset. Från att ha börjat spänstigt blev det väl mera platt.
Den varmaste applåden lyckades han dock dra ned efter att särskilt ha hälsat Tomas Tranströmer välkommen till samtalskvällen. Applåden ville inte ta slut förrän Tranströmer glatt viftade med sin käpp som tack. Det gick en ängel genom rummet, kändes historiskt.
Svante Weyler ledde med gott humör ett samtal mellan Felicitas Hoppe och Monika Fagerholm och maratonsittningen, som pågick i tre timmar, avslutades knivskarpt av Aris Fioretos som talade med Ingo Schulze och Sara Stridsberg.
Under kvällen försvarade P-O Enquist drottning Silvias uttalande att Sverige inte är som i Stieg Larssons böcker med så mycket våld och elände, ett statement som sedan raskt vederlades när vi tillsammans åt middag på restaurang Järntorgspumpen i Gamla stan, där det blev både polisingripande och ambulansutryckning, med avhämtning av en gäst, oklart varför.
På grund av andra åtaganden hade jag inte möjlighet att stanna och lyssna på Gustaf Korléns föredrag i Tyska kyrkan på fredagen om Gruppe 47:s legendariska möte i Sigtuna 1964, vilket grämde mig. Gustaf Korlén är inte bara en storslagen kännare av tyskspråkig litteratur, född 1915 är han också hela 96 år och fortfarande i bästa form.
Stockholm visade sig från sin allra bästa sida dessa majdagar och i dessa miljöer, och även i gränderna längs de lejongult rappade stenhusen i Gamla stan är det så påtagligt att det är här som den svenska litteraturens vagga, kärna och centrum finns.
Allt annat är bortförklaringar.