Hunger och törst

En trend i dagens teaterregi verkar vara att modernisera klassiker. Är det inte Tjechov, så är det Austen. Shakespeare har ju drabbats av detta öde i många år, och det kanske är så att varje tidsålder har sin egen Shakespeare.
Tyvärr tycker jag att det allt som oftast handlar om att man transporterar den redan kända intrigen till ett modernt modus alldeles för lättvindigt. Man lägger ett samtida raster över pjäsen, nya kläder eller tekniska prylar, en sorts uppvisning av fiffig och anpassad rekvisita, medan en mera djupgående problematisering av den äldre texten ofta lyser med sin frånvaro.
Så inte i "Hunger", som hade premiär på Göteborgs Stadsteaters experimentscen Studion ikväll.
Det är också en experimentell föreställning av konstnärskollektivet Mindgroup, som inte bara står för regi kollektivt utan också ansvarar systerligt för text, scenografi och kostym.
Jo, man måste kalla Studion experimentscen, och det är en medveten och lyckad satsning av ledarduon Ronnie Hallgren och Anna Takanen. Energin i utvecklingsarbetet vibrerar redan i foyern vid Stadsteatern, till glädje för många av oss som varit med om andra tider. I år firar Stadsteatern 75-årsjubileum, vitalare än på många år.
"Hunger" är i själva verket en lysande föreställning, den bästa jag sett på år och dag. Den tar spjärn mot Hungerkravallerna i Göteborg 1917 och interfolierar med Gerhart Hauptmanns "Vävarna" från sent 1800-tal, samtidigt som ny teknik används för att intervjua folk på stan om vad hunger egentligen är.
Rent trendkänslig för samtidens relationsproblem och generationskonflikter mellan kollektivistiska fyrtiotalister och individualistiska sextiotalister skalar man av annars vanliga moderniseringsförsök, och ger en samtidskänsla som bara förstärks av vävarnas monomana malande inför kollektiviseringens och fackförbundens tillblivelse. Joe Hill får en egen mässa.
Charmerande är också det postmodernistiskt teatraliska vitsandet, en scenisk metaflört med publiken och och den uppenbara spelglädjen som förstärks tack vare Studions intima miljö.
Se den!