Svansjön på Kungliga Göteborgsoperan

Denna helg avslutar Kungliga Operans balett en Europoaturné med Svansjön - den kanske mest klassiska av alla dansföreställningar. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att man stannar till i Göteborg för att ta med sig sin nya chef Johannes Öhman till Stockholm. Det är Johannes sista vecka på Göteborgsoperan. I första pausen diskuterar vi den rollfigur som gjorde djupast intryck på mig, gycklaren, och Johannes berättar att han själv spelat gycklaren säkert 100 gånger. Efter en stund kommer biträdande balettchefen Liselotte Berg och berättar att hon själv också i olika omgångar dansat Svansjön, först som en av pagerna som barn, sedan som vuxen på Stora Teatern, när hon kom till Göteborg.
Svansjön verkar vara en sorts hjärtpunkt för dansen. Alla jag talar med i de kommande pauserna ler saligt. Det är en underbar föreställning, från början till slut och jag släpper redan i inledningsscenerna försöket att hänga med i handlingen. Trollkarlens konster är inte magi i den mening att dansarna blir förtrollade till svanar. Magin är på en helt annan nivå - i koreografin, i rörelserna över scenen, i dansaren som lånar ut sin kropp till spelets tomma tid, som Horace Engdahl skrev i Ärret efter drömmen. Musiken förlänger förtrollningen och Tjajkovskijs ödesmättade och samtidigt tajga-spröda harmonier känns och känns igen när Davvid T Heusel lockar fram det allra bästa ur operans orkester. All meningsbildning löser upp sig och jag kan bara koncentrera mig på att följa dansarnas rörelser, darrningarna, handlederna som vinklar sig bakåt, sprången, röken kring de sammanrullande svanarna på isen i sista akten.
De större scenerna med över trettio dansare har en synkronicitet som är närmast bedövande. Allra starkast för mig är själva öppningen. Den kommer jag aldrig att glömma.