Intervju med Åsa Lantz

Åsa Lantz och jag träffas för lunch på Swea Hof i närheten av Kulturförvaltningen för en eventuell flytt av Pustervik till Stora Teatern. Men ganska snart märker vi att vi har ett gemensamt intresse i Selma Lagerlöf och samtalet återkommer hela tiden till Selmas berättarkonst. Dagen innan hade Åsa varit på en tillställning där Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen diskuterades.
- Lustigt att vi kom att prata om Selma nu, säger Åsa. Murakami har i sin bok lite av samma berättarstrategi som Selma. De är båda författare som tar sin läsare i handen och säger: "Kom så ska jag berätta en historia." Sen bär det av. Personer kommer in och gör utvikningar i sidohistorier som kan bli uppåt 35 sidor långa och man är med hela vägen. Båda kan vara håda mot sina karaktärer, låter dem förlora allt och börja om från början.
Jag påminner om, hur Horace Engdahl en gång, i samband med en nyutgåva av Gösta Berlings saga i en essä i DN skrev att: "Den som kan läsa Gösta Berling utan att gråta måste lämna litteraturen."
Vi enas om att det finns en vildhet i romanen som är helt oväntad. Skildringarna av Göstas möten med Marianne Sinclair och Anna Stjärnhök är bland det mest gripande man kan tänka sig. Jag har alltid intresserat mig för tidsskildringarna i dessa ögonblick av förälskelse, av det Faustiska temat, av pakten med djävulen under kavaljerernas år vid makten, det bittra slutet. Mariannes skönhet förstörd av koppärren och den slutliga försoningen när priset måste betalas.
Åsa säger att Kejsaren av Portugallien egentligen betytt mer för henne.
-Det som berör mig är kärleken som går över alla gränser, som slår över i vansinne. Hur svårt det är att älska och bli älskad. Slutscenen vid bryggan, när den olycklige kejsaren tar språnget ut i sjön mot båten och drunknar är den yttersta konsekvensen. Inget blir kvar.

Tills slut lyckas vi lämna Selma i historiens dunkel, om än i samtidens ljus, och kommer in på Stora Teatern. När jag beskriver hur vi ser på möjligheterna att utöver Pusterviks scenkonst, som är kärnan, låta barn och ungdomar stå på scenen kan Åsa inte hålla sig längre, utan avslöjar att i hennes kommande roman, som heter Vår man i Shanghai finns en sidoberättelse som handlar om en rik kinesisk affärsman som vill sponsra ungdomsverksamhet - på Stora Teatern, Villkoret är att man måste övertala Stadsteaterns chef att göra ett visst gästspel på en scen i Shanghai, och det är möjligen inte det lättaste....
Så för mig finns det många skäl för mig att läsa Åsa Lantz nya roman, som är hennes fjärde efter debuten 1996 med Skrud. Det är samtidigt den andra i den sk. Genesis-trilogin, en romansvit hon anspråkslös kallar spänningsroman. Första boken, Vart tog den söta lilla flickan vägen, som kom ut förra året, är visserligen andlöst spännande från första stund, men jag skulle nog vilja säga att den har högre anspråk än så. Spännings- och deckarlitteratur kan i bästa fall fungera som samhällskritik, som hos Stieg Larsson, eller som social parabel som avtäcker historia, traditioner, sociala relationer i bysamhället, som hos Camilla Läckberg.
Efter att ha läst Vart tog den söta lilla flickan vägen? tänker jag att det här är en betydligt djupare samhällskritik av Sverige och Göteborg än vad man inledningsvis kan tro. Jag frågar Åsa vad som är drivkraften att problematisera just Kina, som i många hundra år spelat roll för Göteborg, och nu i än högre grad genom Geelys köp av Volvo.
Men jag får inga fler svar, hon har redan läckt för mycket om den nya boken, och med glimten i ögat säger hon att om jag avslöjar något kan det bli en tuff hämnd i nästa roman - som kan sluta med ståplats i Stora Hamnkanalen...
Jag måste förstås läsa även den romanen när den kommer. Ser fram emot det.

Idag publicerar Åsa Lantz sin intervju om Pustervik och Stora Teatern på GTs kultursida.