söndag 19 juni 2011

Hölderlin och den tyska idealismens äldsta systemprogram

De senaste veckorna har jag av olika skäl kommit att syssla en del med den tyske, romantiske poeten Friedrich Hölderlin och har med stor behållning gått tillbaka till den utomordentligt intressanta utgåvan av tidskriften Kris, som ägnade dubbelnumret 39-40 åt honom. Det var några år sedan jag läste häftet, som kom ut 1989, och det slår mig vilken bredd och vilket djup det var i den publikationen.
Synnerligen intressant är det filosofiska fragment som kallas "Den tyska idealismens äldsta systemprogram". Dåvarande redaktören Daniel Birnbaum reder ut tillkomst och kommentarer förtjänstfullt. De flesta uttolkare verkar överens om att texten kom till genom ett samarbete mellan filosoferna Hegel, Schelling och poeten Hölderlin. Det måste vara unikt i filosofins historia att tre så inflytelserika tänkare kunnat enas kring ett systemprogram. Det skrevs troligen på 1790-talet, när de fortfarande var studenter.
I programmet kan man läsa:
"Poesin erhåller här en högre värdighet, den blir slutligen åter vad den ursprungligen var - mänsklighetens lärarinna, ty det finns inte längre någon filosofi, och ingen historia, endast diktkonsten kommer att överleva de övriga vetenskaperna och konsterna."
Så här ett par hundra år senare, när religionens och filosofins död proklamerats några gånger och likaså historiens slut är det lätt att ansluta till systemprogrammet. Ty det som finns kvar verkar vara ren litteratur - i olika former. Är det inte berättelser i press och TV skapas nya historier, identiteter och livsöden på nätet. Gränserna suddas ut, absolut sanning försvann någon gång runt andra världskriget och värderelativismen slog över i den totala subjektiviteten och jag-kulten runt millennieskiftet.
De tre studenterna visste inte hur rätt de skulle få.