Röda granitens rike - Lasse Lundberg i Taubes fotspår

Lasse Lundbergs nya bok Röda granitens rike. Från Lysekil till Koster är på många sätt kvintessensen av ett liv ute bland skären i Bohuslän. Lasse Lundberg är kanske den västkustprofil som följer läromästaren Evert Taube i fotspåren, eller ska man kanske säga kölvattnet, allra närmast.
Röda granitens rike är Taubes Ranrike, där hans strövtåg ledde fram till mången skön mö i Grebbestad eller på Malö. Lasse har som Taube, rötter i Göteborg och Bohuslän, och har korsat Atlanten, seglat i länge iKaribien. Det kan jag själv intyga efter en tvådagars segling från St Vincent till Union Island i Grenadinerna, under ivrigt planerande av nya seglingsäventyr mellan Florida och Sydamerika i småbåtar, en svensk armada av medlemmar från "To The Bitter End Yacht Club" i Tortola.
Men inte bara Karibien är Taubes och Lundbergs hemmavatten. Även de provencalska bergens blåa bård har varit den horisont som Lundberg skålat god natt emot, läppjande på nyskördat bruksvin från vinkooperativet i Cogolin. Där, i Grimaud, vill jag minnas att jag i början av åttiotalet korrekturläste Lasses första bok - Ordbok för sneseglare - en hårdkokt sak för absolut inbitna kryssfocks-fanatiker.
Författarskapet, såväl som de nya horisonterna har vidgats sedan dess, och genom min mångåriga vänskap med Lasse ska jag kanske avstå från värdeomdömen om boken. Men för mig är det förstås rolig läsning. Jag kan inte låta bli att fastna vid utläggningen om Olav Tryggvasson och det mystiska slaget vid Svolder, som i geografin placerats alltifrån södra Östersjön upp till norska gränsen.
En annan Bohus-skrönikör, Stellan Johansson i Hamburgssund, hävdar med envishet att Svolder i själva verket var Vedholmen ute vid Väderöfjordens rand, en teori som bekräftats av amerikanska litteraturforskare som genomfört empiriska experiment och drivit från Nordsjön in till svenska kusten och från alla positioner hamnat inne vid Väderöarna.
Även Väderöarnas störste berättare, Karl-Allan Nordblom har tänkt kring hällristningarna på Vedholmen och i andra utgåvan av sin fina bok Väderöarna också utvecklat de enigmatiska ristningar som finns i "Kyrkan", en karaktäristisk mötesplats ute på Storön, där vissa bilder kan återfinnas längs kusten, på Vinga, där t.ex. Taube växte upp.
Lite stolt blir jag också över Gabriel Sandmarks hjältemod när han i augustistormen 1871 räddade 7 franska sjömän i 40 sekundmeter utanför Väderöarna. Kaptenen, René Leljère, även kallad Le Gac, avled några dagar senare i gubbens säng hemma på Hästvom, men de sex andra sjömännen bodde därute hela vintern och tog första hyran hem till Frankrike när vårisarna släppt 1872. Gabriel Sandmark var min farmors farfars far.
Det som ger den här boken en alldeles särskild inriktning är också Harald Rylanders distinkta och kärleksfulla fotografi. På sidan 114 finns en närbild av Folke på Korsö när han rensar makrill efter ett lyckosamt dörjefiske. Den bilden är en fin sammanfattning av det kärva Bohuslän, den röda granitens och den blå blåstens rike.