måndag 6 juni 2011

Det karnevaliska Sommar-Göteborg

På väg hem ifrån den alltid lika trevliga Medborgarskapsceremonin i Slottskogen tänker jag en stund över vilken otrolig vecka det varit i Sommar-Göteborg. Hammarkullefestivalen, Dylan-festival på Stora Teatern, HBTQ-festivlen, Håkan Hellström i Slottskogen, Andra Långdagen och nu då Medborgarskapsceremonin och Symfonikernas nationaldagskonsert i Slottskogen.
Henrik Wallgren träffade något väsentligt (som så ofta) i sin blogg när han kommenterade "Guds stad" i det oorganiserade kaos och lycka som i hans ögon präglade Andra Långdagen.
Det slår mig att detta sätt att organisera liv och lust i det offentliga rummet har betydligt längre traditioner än Kulturkalaset.
Närmast ursprunget får man väl säga att Hammarkullekarnevalen är, som sluter an till den latinska världens vinterkarneval i katolsk tradition. Den är i sin tur en fortsättning på de grekiska och senare romerska Saturnaliespelen, som firades med tävlingar i antik scenkonst, där Euripides ställdes mot Sofokles eller Aischylos och lade grunden för världsteatern. Den karnevaliska traditionen fanns med i litteraturen ända in på 1500-talet och som enligt den ryske semiotikern Michail Bachtin hade sin höjdpunkt i Rabelais berättelser om den glupske och bullrande jätten Gargantua och hans äventyr. Det Bachtin menar är kärnan hos Rabelais är just "Torgets språk", ordet som går som en löpeld mellan Slottskogen och Järntoget, bort till Operan och upp till Götaplatsen. De är det befriande och befriade skrattet, som är själva kännetecknet för en kärleksfull uppstudsighet mot den gravallvarliga överheten och ritmästarna i kyrkan. Sedan reformationen är det i Göteborg och så många andra nordeuropeiska städer, icke-skrattarna, de Bachtin kallar "agelasterna" som skrivit historian med snirkliga bokstäver på tjocka pergamentblad och i modernare tid på helt andra hårddiskar. Men något har hänt de senaste tio-femton åren. Kanske som en motreaktion mot bildskärmssamhället, vad vet jag, har allt fler människor börjat söka sig till gemenskapsupplevelser på stan. Jag tror att vi bara sett början på helt förändrade livsmönster, där det offentliga rummet allt oftare används som ett gemensamt vardagsrum. I stadsplaneringen kommer det att bli en allt viktigare fråga att skapa och bevara de mötesplatser som finns, att rigga staden för människornas fria rörelser. Det är den diametrala motsatsen till "gated communities" och bostadsrätts-reservat. Kanske man kan säga att den göteborgska festival-kulturen i själva verket är något mycket större än så, nämligen återkomsten av det karnevaliska i nordeuropeisk kultur?