Mångkultur eller mänskliga rättigheter? Aleksander Motturis bok "Etnotism"

Nyligen läste jag Aleksander Motturis essä Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening från 2007. Det som slår mig är dels hur relativt ovanligt det är att läsa så skarpt skrivna essäer på svenska, som öppnar upp på det viset mot en europeisk idétradition och med lätt hand drar in den i både lokala och globala frågor.
Boken skrevs, vad jag förstår, som en replik på Mångkulturåret 2006 men har inte förlorat i aktualitetet, tvärtom. Sällan har väl frågan om integration - segregation, interkulturell dialog, mångfald och hur den ska kunna bejakas varit så aktuell som den är nu.
Det berör allt från stadsutveckling, bostadssegregation, minoritetsfrågor, ungdomsfrågor, skolans utveckling, kulturlivet - i stort sett alla samhällsområden påverkas av hur man diskuterar människors rättigheter.
Motturis tes år att den omhuldade mångkulturen också bär på en mindre positiv sida, där gamla rasistiska uppfattningar transporteras in i diskursen genom att man inom ramen för mångkultur också befäster ett skillnadstänkande mellan olika grupper. Han kallar det för etnotism, en hållning som har sina rötter i det tidiga 1800-talets folkromantik i Tyskland, och filosofen Herders idéer om historiska och språkliga gemenskaper som grunden för samhällsbyggande.
Det ligger en del i detta, inte minst hur etnotismen aktualiseras i nutida sammanhang, där nationalistiska och populistiska rörelser använder sig av historien för att avgränsa minoriteter i landet.
Själv tänker jag att det mycket handlar om avvägningen mellan de principer som handlar om konstitutionell rätt - mellan ius soli (man blir medborgare i det land man föds) och ius sangui (man får nationaliteten utifrån sitt blod, dvs föräldrarnas medborgarskap). Egentligen går ju denna diskussion tillbaka till Franska revolutionen, Kants moraliska universalism och den amerikanska konstitutionen, som baseras på frihet, jämlikhet och broderskap. Frankrike drev denna tes under hela sin senare koloniala historia - kolonierna var en del av France och man flyger fortfarande inrikes till Tahiti. Därför upplevdes inte Algeriets befrielsekrig som ett befrielsekrig, utan som ett inbördeskrig. Den som föds på franskt territorium blir fransk medborgare.
Så inte i Tyskland, som sedan medeltiden inte definierats som en statsstat, utan som en lös språklig gemenskap, ingående i det heliga Tysk-Romerska riket och där den territoriella splittringen stadfästes i Westfalen-freden 1648, vid Trettioåriga krigets slut. Därför har tyskheten på ett helt annat sätt funnits i språket och vissa kulturella sedvänjor kring familjeliv och matkultur. Det var denna tråd som Herder plockade upp under den sk Romantiken och diktade fram en folksjäl som sedan givits olika betydelser. Den tyska statsbildningen ägde rum under 1870-talet då Bismarck till slut tvingade in Bayern i samma stat som ärkerivalen Preussen. Denna sena statsbildning definierar ibland Tyskland som "den försenade nationen", en så där trehundra år efter att England, Frankrike och Sverige blev nationer i traditionell bemärkelse.
Här tror jag dock att Motturi övertolkar den Herderska filosofins betydelse för Första Världskriget och den efterföljande Versailles-freden som byggde in en del konflikter som senare bidrog till Andra Världskrigets utbrott. Det Wilhelminska Tyskland blev plötsligt en stark europeisk makt och det rubbade maktbalansen. Kolonialismens jakt på terittorier overseas hade mer med ekonomiska och strategiska tillgångar att göra än att sprida den tyska folksjälen eller språket till Sydvästafrika. Däremot lagstadgades ius sangui i den tyska grundlagen 1913, en händelse som dock visar att denn komponent fanns med i den politiska diskursen vid den här tiden. Den nazistiska Blut-und-Boden-ideologin som seglade upp under 20- och 30-talen skulle man kunna säga hade sina rötter i Herders 1800-tals filosofi. Men man använde sig även av allt annat tankegods som fanns tillgängligt för att legitimera de egna politiska visionerna. Även den fornnordiska mytologin och symbolvärlden släpades i smutsen i nazistisk regi.
Så vad blir då kontentan av detta i ett nutidsperspektiv? Jag tror att man kan säga att idag har dessa olika förhållningssätt bytt skepnad en aning. Den länge förordade mångkulturalismen
(med dess underliggande etnotism, för att använda Motturis term) bygger på ett erkännandets politik som går tillbaka till det tyska 1800-talets politiskt filosofiska utveckling - Hegels grundläggande konflikt om i den berömda oppositionen herre-dräng berör egentligen spelet om erkännande mellan individer, men Marx omtolkade paradigmet till att vara en opposition i ekonomisk mening, mellan kapitalägaare och proletärer. Kampen om erkännande är i det mångkulturella samhället istället en variant som handlar om majoritetskulturens erkännande av minoritetskulturen. Det bygger på en ojämlikhet och underordning från början, och är sannolikt inget framkomligt perspektiv för att lösa samtidsfrågorna.
Samtidigt finns det tendenser att återknyta till de mänskliga rättigheterna för att istället skapa ett mera jämlikt underlag för diskussionen om enskildas rättigheter och skyldigheter. I Göteborgs stad pågår just nu ett arbete med att aktualisera de mänskliga rättigheterna som går tillbaka till universalismen och idealen från Franska revolutionen.
Motturis bok om etnotismen aktualiserar de här frågorna på ett effektivt vis. Som läsare blir man svaret skyldig.